Ett svindlande perspektiv

De allra viktigaste mötena har redan bestämts av våra själar innan våra kroppar hittar varandra. ~ Paulo Coelho, Elva minuter

Med ödmjukhet och förundran inför allt som är hamnar jag i insikten att vi egentligen inte vet någonting alls. Vi antar, tror på olika auktoriteter och gör avancerade gissningar. Navigerar oss fram i våra upptagna liv utifrån dem. Men faktum är att vi inför själva varandet står utan förklaringar.

Vetenskapen har förklarat mycket kring vår existens. Hur varenda atom och cell i universum fungerar i perfekt balans, hur vi hålls kvar på jordens yta tack vare gravitationen och hur ett mikroskopiskt litet ägg och en spermie kan bli till en människa. Det ingen har kunnat svara på är vilken kraft eller energi som får allt detta att hända, vad det är som skapar flödet.

Vi vet helt enkelt inte och från den platsen kan vi leka olika lekar, leka oss fram till det som känns sant för oss. För när allt kommer omkring så är det väl just det som livet är, en lek? I leken kan allt vara sant och vi kan välja det som är mest lustfyllt och givande.

Så låt oss leka… Låt oss låtsas på att vi en gång, i en annan dimension, valde de liv vi nu lever. Att vi valde just de här omständigheterna, just de här “motspelarna” i vår “teater”, just de här utmaningarna, den här omöjliga kärleken … Om vi visste att allt var regisserat in i minsta detalj, skulle det förändra vår känsla inför det vi just nu upplever?

När jag leker med det här perspektivet kan jag känna en djup tillit till att allt är precis som det ska vara. Det gör också att jag inte ser mig som ett offer för mina omständigheter. Jag valde ju kanske faktiskt att ha det just så här, för att lära, se, uppleva, vara en del i en viss utveckling här på jorden. En utveckling som alltid är i perfekt balans.

Ur det här perpektivet blir alla situationer och alla personer jag möter utsända lärare, och jag blir en nyfiken och lyhörd elev. Oavsett om det jag möter är lustfyllt och glädjande eller smärtsamt och påfrestande, finns det någon i mig som beskådar allt som dyker upp och säger “Intressant… så här kan det alltså också vara att vara människa”.

För mig är det här perspektivet läkande och lugnande. Jag kan släppa taget, sluta försöka kontrollera något som ändå kommer att ha sin gång och jag kan känna tillit till att jag är omhändertagen, på samma sätt som jag var omhändertagen i min mammas livmoder.

Vad tror du? Hur ser din lek ut?

Och din sanning?

♥