Att våga språnget

”Att våga språnget är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga språnget är att förlora sig själv.” ~ Sören Kierkegaard

Alla får vi vägledning inifrån, från den delen av oss som vet. Sen är det upp till oss om vi lyssnar eller inte. Kalla det magkänsla eller intuition. Hur många av oss har inte gått med på något trots att vi känt ett tydligt instinktivt “Nej!”, för att sedan se allt bli pannkaka… Eller tvärtom, inte följt ett tydligt “Ja!” och gått miste om världens chans. Jag har i alla fall lärt mig den hårda vägen att den där vägledningen är värd att lyssna på.

Att följa sitt hjärta och vara sann mot sig själv kräver ett enormt mod. Att följa sitt hjärta är ofta att gå emot strömmen, emot det som andra förväntar sig av oss. Att vidta åtgärd när det börjar skava, som att köpa större skor när de gamla blivit för trånga. Att följa sitt hjärta leder inte sällan till smärtsamma separationer och obekväma situationer som vi behöver ta oss igenom för att vinna något större längre fram.

Det gäller att ha tillit.

Egot, “hjärnan” eller vår personlighet vill ha bekräftelse och vill därför ibland stanna kvar i situationer som inte är hälsosamma för oss. Vi tar hänsyn till andra och har våra föreställningar om hur man ska bete sig för att vara en duktig samhällsmedborgare. Själen och hjärtat vill det som får oss att växa och bidra till världen på det sätt som vi är menade att göra. Det är inte alltid samma sak som att vara “duktig”.

När vi inte lyssnar på vägledningen vi får så börjar vi ofta må dåligt. Som jag ser det är det själen som skickar budskap till oss om att vi inte tagit hand om våra behov. I det långa loppet, om vi verkligen har slagit dövörat till, kan vi bli fysiskt sjuka. Många är de människor som vittnar om att de haft sitt mest avgörande “uppvaknande” i samband med sitt livs största kris. Till slut kunde de inte längre förneka sanningen.

Själen talar till oss, men lyssnar vi? Många gånger tror jag att vi ignorerar vår inre vägledning eftersom vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Tänk om vi följer våra hjärtan och allt blir fel, och så får vi stå där med svansen mellan benen och, värst av allt, höra andra människor säga “Vad var det vi sa?”. Frågan är: vad är alternativet? Att tillslut ligga på sin dödsbädd och känna att man inte levt sitt eget liv, att man gett upp sina drömmar? Då chansar jag hellre.

Hellre än att förlora mig själv.

♥