Övergrepp av läkare att kompensera vårdens brister med antidepressiv medicin

Jag läste nyss en artikel som riktigt fick det att brinna till i mig. Det här får inte fortgå.

Artikeln handlade om en 19-åring tjej som sökt hjälp för depression. Efter bara en kvarts samtal med läkaren fick hon ett recept på antidepressiv medicin, fast hon sagt att hon helst ville gå i terapi för att bearbeta orsaken till att hon mådde dåligt. Hon fick ingen samtalskontakt. Hon fick heller ingen ordentlig uppföljning, utan tilldelades olika läkare varje gång hon sökte hjälp, som gjorde nya bedömningar och rekommenderade andra mediciner.

Detta är i mina ögon ett tydligt övergrepp av vården. Allvarligt, nonchalant och djupt oansvarigt. En människa som är deprimerad behöver värme, omtanke och stabilitet. Bli sedd och lyssnad på. En människa som mår dåligt behöver få ta tid.

Det här får inte fortgå.

När jag var 23 år var det jag som sökte jag hjälp. Jag mådde väldigt dåligt efter en omvälvande period i mitt liv. Mina förväntningar var att få samtala med en trygg och professionell samtalsterapeut som skulle hjälpa mig att förstå mina känslor och läka. Istället möttes jag av en kall psykiater som tog fram ett formulär, gick igenom frågorna med mig och sedan sakligt konstaterade att jag hade något som kallades GAD (en förkortning av generaliserat ångestsyndrom). Och just det, det innebar tydligen att jag hade brist på ett ämne i hjärnan. Så därför fick jag det där receptet. Antidepressiva. Med kommentaren “Du får nog vänja dig vid tanken på att behöva äta de där resten av ditt liv”.

Vilken dom! När jag gick därifrån var jag i chock. Hur kunde de veta att jag hade brist på ett ämne i hjärnan utan att ha tagit ett enda prov? Precis som Sofie i artikeln så kände jag mig bara som en siffra i statistiken. Stämplad som en “psykisk sjuk” person. En människa som inte var värd att tas på allvar eller bli lyssnad på.

Idag, sex år senare, kan jag bara konstatera att det psykiatern sa inte var sant. Jag åt medicinen i 1,5 år, sedan har jag inte behövt den. Det jag behövde var hjälp att bearbeta det jag varit med om. Jag hade turen att komma i kontakt med en terapeut som trodde på det friska i människor. På saker som vilja, mod, val och ansvar. Han fick mig att förstå att jag inte var sjuk, utan att mitt mående snarare berodde på att jag var frisk. Jag hade en stark känslomässig reaktion på grund av en sjuk livssituation, och det är sunt. Tack för det Jan.

Jag vill dock poängtera att Jan inte fanns inom den statliga vården. Jag sökte upp honom privat och betalade behandlingen helt ur egen ficka. Många, många tusenlappar blev det. Det var värt varenda krona, men alla har inte råd med det. Vad gör en desperat människa som är deprimerad och inte får hjälp? Den smärtsamma sanningen är att alla inte orkar fortsätta leva, för att det gör för ont.

Det är alltså en kostnadsfråga vilka som får leva och vilka som lämnas att dö, i välfärdens Sverige.

Vill vi ha det så?

Jag säger det igen: Det här får inte fortgå.

Läs artikeln om Sofie här