Baksidan av sanning

Den som söker, den finner.

Sanning, medvetenhet, upplysning. Det är vad jag sökt, intensivt, de senaste åren. Som en labbanalytiker har jag dissekerat varenda förnimbar del av mitt inre, vänt och vridit, inventerat. Som en mycket noggrann städare har jag tömt källaren, städat på vinden, rensat ur, organiserat i lådor och bara behållt det jag absolut älskar och använder. Som en klostermunk har jag studerat filosofi, psykologi, religion och olika livsåskådningar, plockat ur guldkornen som öppnat dörrar i mig och släppt taget om resten.

Varför? För att jag helt enkelt tröttnade på att lida. Jag vaknade en dag på min egen botten, där allt var mörkt, kleggigt och stökigt, och fick nog. Kavlade upp ärmarna och satte igång.

Med tiden har jag hittat verktyg som har varit mycket hjälpsamma. Till exempel verktyget “att sluta tro att jag är mina tankar och känslor”. Allt blir så mycket mindre dramatiskt med det verktyget. Känslorna och tankarna får komma och gå som de vill, utan att påverka mig på djupet. Jag observerar, accepterar och agerar där jag anser det vara gynnsamt för mig och andra. Ett annat verktyg som jag tycker mycket om är “att inte ta någonting personligt”. När jag blivit upprörd på grund av någon annans, i mitt tycke, otrevliga bemötande, har jag kunnat förstå att dennes reaktion inte egentligen har med mig att göra. Min reaktion, däremot, ger mig viktig information om mig. Visar mig vad jag har kvar att jobba med. Ett annat verktyg, “att mina dömanden om andra säger mer om mig själv än om den andra personen”, har varit underbart användningsbart. För vem borde, eller inte, eller skulle må mycket bättre av, eller komma bättre överens med sin omgivning om bara…? Jo – jag.

Och jag växer.

Missförstå mig ej, jag är långt ifrån fullkomlig. Jag har precis påbörjat den här resan. Men jag ser redan tydliga resultat. Mitt inre är lugnare, jag känner mig helare, är mindre splittrad och har mycket mer tillit till allt som är, än tidigare. Jag agerar sundare, snällare mot både mig själv och andra och jag är långt mycket mer i kontakt med mig själv. Jag ser allt klarare, på något vis.

Visst låter det underbart? Det är det.

Men. Det finns ett stort MEN. Det finns en baksida av denna nyfunna medvetenhet. Baksidan stavas ensamhet. Många människor omkring mig är inte på samma väg som jag. De är helt och hållet identifierade med sina känslor, tar saker personligt, dömer hej vilt, drar förhastade slutsatser och låter sina impulser drabba andra människor (och mig) utan något ansvarstagande överhuvudtaget.

Ibland kan det nästan kännas som att jag vandrar omkring i en värld fylld av onyktra människor. Deras kroppar är där, men jag lyckas inte få någon riktig kontakt. De är inte riktigt där. Många gånger är inte jag det heller. Men oftare och oftare är jag det. Och då är allt så vackert och okej. Till och med smärtan.

Allt löser sig och det är ingen fara på taket, liksom.

Det gör ont i mig att se människor som inte är i kontakt. Och det gör ont när deras omötta rädslor sparkar bakut mot mig när min sannhet blir hotfull. När jag får ta emot anklagelser om det ena och det andra. När folk tror att jag menar något annat än just det jag säger, för att de är så ovana vid sanning.

Vad jag önskar att vi alla kunde mötas på denna vackra plats, i sanningen.

Jag får trösta mig med att fler och fler hittar dit. Jag ser det i era blickar. Det är som om vi känner varandra, fast vi aldrig setts.

♥