Vet du om att du är en diamant?

Postade följade inlägg nyss som en statusuppdatering på Facebook och tänkte att ni också skulle få läsa det här.

I december 2008 fick jag i Cancún, Mexiko, en insikt som var helt revolutionerande för mig. På insikten följde ett perspektivskifte som kom att i grunden förändra min förståelse av människan och världen. Tänker dela med mig av vad som hände då och se hur ni upplever det. 🙂

Efter en alkoholdränkt natt på en av Cancúns populäraste nattklubbar vaknar jag tidigt och hasar mig ner till hotellobbyn. Där sätter jag mig halvt groggy vid gästdatorn och börjar skriva ett nytt inlägg på Resdagboken. Helt inne i min egen bubbla märker jag inte att det sitter en man i soffan bredvid mig. Plötsligt noterar jag bara att det är någon som börjar prata på spanska. Först hör jag det som i en avlägsen dimma, men sedan hör jag tydligt de orden han uttalar och förstår – till min förvåning – att det är mig han talar till.

Jag tittar upp från tangentbordet och möter hans blick. Han är en kortväxt äldre mexikansk man med tydliga mayadrag. Klädd i propra beiga kläder från topp till tå och ett par stora glasögon med subtila silverbågar på nästippen, ser han väldigt anspråkslös ut. Han ler inte men hans glansiga mörkbruna ögon utstrålar en varm vänlighet och ett stort lugn. När min blick möter hans känner jag att min kropp slappnar av och instinktivt vet jag att det han säger till mig är väldigt viktigt. Jag lyfter händerna från tangenterna och vänder mig på stolen så att jag sitter mitt emot honom.

“Hur visste han att jag pratar spanska?” tänker jag hastigt innan jag flyttar fokus till att ta in det han faktiskt sitter och säger.

Halvåret som lett upp till den här punkten hade varit kaotiskt för mig. Jag hade avslutat en sex år lång relation, slutfört min högskoleutbildning i journalistik och etnologi, börjat jobba med mitt drömjobb på hjälporganisationen ActionAid, drabbats av panikångest och depression, haft två korta men intensiva på varandra följande kärleksrelationer, sagt upp mig från jobbet och gett mig av till andra sidan världen.

Jag var nog mer öppen för förändring än jag någonsin tidigare varit och kanske var det därför orden träffade rakt i hjärtat när den äldre mexikanske mannen säger:

– Du är inte dina tankar eller dina känslor. Du är inte din kropp. Du är en diamant. En oförstörd diamant som genom livet blivit inbäddad i lera. Därför kanske du inte kan se diamanten just nu, men den finns där. Den diamanten är ditt medvetande och det är vad du verkligen är.

Det var storslaget. Det lät jätteflummigt så klart, men det slog an i någonting i mig som jag aldrig varit i kontakt med tidigare och känslan som liksom exploderade från mitt hjärta ut i min kropp var ett stort “Jaaaa!!! Äntligen!!!”. Jag kände mig lycklig. Hemma.

Med ens kände jag en stor tacksamhet och en djup respekt för den här främlingen som precis sagt det jag behövde höra mest av allt.

Vi satt och pratade i någon timme till innan jag gick upp till rummet och väckte min vän Veronica Harmanen. Jag ville att även hon skulle träffa den här storslagne mannen. Hon följde något motvilligt med ner till lobbyn, skakade hand med mannen och utbytte några fraser. När vi gick därifrån så frågade jag vad hon fått för känsla av honom. Hon tyckte att han var en vanlig mexikansk gubbe. Haha.

Men för mig var allt förändrat. Insikten att jag inte är mina tankar och känslor, utan något djupare bortom det, något så vackert och dyrbart som en diamant, var det bästa någon hade kunnat ge mig.

Den insikten blev början på en lång fantastisk resa in i djupet av mig själv, där jag fortsatte att hitta skatter som jag aldrig hade kunnat föreställa mig innan den där dagen i Mexiko i december 2008.

♥

(Mannen i berättelsen är han till höger på bilden.)

Gracias a ti Victor, por despertarme de mi dormir!