Om mörkret

En vän är i mörkret just nu. Det totala mörkret som tar över allt. Klipper av alla våra band till omgivningen och får oss att känna oss totalt ensamma. Avkapade från gemenskapen. Dödsdömda.

Det var längesen jag mindes mörkret, mer än korta fragment som ibland susar förbi som en tanke, en minnesbild, en känsla som fladdrar till i bröstet. Några sekunders fritt fall. Men annars är min grund så stabil idag att jag inte faller igenom.

Jag minns tiden då det enda jag gjorde var att falla. När hela tillvaron kändes som ett avgrundsdjupt hål där jag panikslagen försökte greppa tag i väggarna, greppa efter något som kunde stoppa fallet, utan att lyckas. Jag minns den totala skräcken som gjorde mig handlingsförlamad, som skapade kortslutning i hjärnan, gjorde det omöjligt att tänka klart eller ta in vad andra sa till mig. Akut krisreaktion i hela systemet. Chock.

Jag läser min väns ord och jag fylls av enorm ödmjukhet inför livet. Inför det faktum att jag idag kan känna kärlek, både till mig själv och till och från min omgivning. Att jag kan känna trygghet. Mening. Tillit. Att jag kan förnimma godhet. Allt detta är en ren lyx som inte är alla förnunnat.

För många lever i helvetet på jorden. I förtrycket. I all jävlighets jävlighet. I det där mörkret som stängt ute allt ljus, det där mörkret som får ljuset att förvridas och verka falskt. Mörkret som förvrider skratt till något att förakta, leenden till groteska masker. Mörkret som förlamar och stänger in. Stänger av.

Psykisk smärta är det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Den tuffaste utmaningen jag överlevt. Genomlevt. Jag minns känslan av att aldrig få en paus. Att tvingas fortsätta kriga fast krafterna för längesen tagit slut. Känslan av total maktlöshet och utsatthet. Känslan av att vara totalt i mörkrets våld.

Något av det värsta med mörkret är just att det stänger ute alla positiva minnen, så att endast mörkret och ondskan blir sann. Det fängelset. Det önskar jag inte någon. Att bara ha kontakt med sin smärta och inget annat.

Jag skulle vilja avsluta med något hoppfullt. En förklaring. Något meningsfullt. Men allt jag kommer på att skriva, skulle bara förringa mörkrets makt över oss. Det enda jag kan säga, till er som inte är i mörkret, är: Var tacksamma och ödmjuka att det inte är du.

Till er som är i mörkret, kan jag bara säga: Håll ut.