Närvaro är den största skönheten

Idag har jag fått uppleva två timmar av ren och skär lyx: att möta blicken hos en människa som efter många år av smärta och förvirring har hittat hem. Hem till sig själv. Hem till det eviga oförstörbara rena. Hem till sin kärna, sin diamant.

“Det är så konstigt när jag tänker på det, att det jag sprungit runt och letat efter ett helt liv hela tiden fanns här, inom mig.”

Hon lyser. Hela hennes ansikte strålar. Blicken som inte viker undan en millimeter, utan bara är. I hennes ögon finns ett ljus som är det vackraste jag vet. Hon återspeglar den obeskrivliga skönheten i att bara vara och att känna sig helt uppfylld av det.

Den totala närvaron.

Jag får gåshud om och om igen. Mina ögon tåras, jag slappnar av, mjuknar, minns. Blir berörd. Hennes närvaro för mig tillbaka till min och vi speglar varandra. Vi vet. Vi har levt. Vi har gått en lång vandring igenom helvetet och nu som belöning kommit till paradiset. Det paradis som finns inom oss alla, när vi bara letar på rätt plats. Livets storslagenhet.

“Inget kan någonsin bli fel, bara annorlunda.”

Hon säger det på det där självklara sättet som bara finns hos den som hittat hem. Den lättnaden, att verkligen på djupet ha insett det. Att släppa taget om den ständiga jakten på att passa in, att känna sig konstant otillräcklig. Den tilliten som finns i det. Att det kanske inte blir som jag tänkt mig, men att det inte gör något. Att det blir bra ändå. Att allt redan är bra, precis så som det är.

“Det var aldrig något fel på mig.”

Tystnad. Ibland behövs inga ord för en blick kan rymma allt.

“Jag behöver inte försöka längre.”

I bakgrunden hör vi båda Colbie Caillats låt “Try”, en låt som vi har gemensamma minnen med. Vi ler. Vi skrattar. Livet. Känslan när allt är synkat.

Efter en lång kram lämnar jag min vän med en djup känsla av tacksamhet för att jag ännu en gång påmints om det jag vet: att närvaro är den största skönheten.