Att vara livet

Minnesbilder flimrar förbi och blandas i min upplevelse med sorlet på kaféet. Inom mig en öppenhet och frihet, en parantes i tiden. Jag kan äntligen andas fritt och lätt. Jag förs tillbaka till blickar, skratt, beröring, dofter, livsmod, ord som uttalats och blivit kvar. Känslan är trygghet och att vara på väg. Flygplats, en ny resa. Känslominnen från olika “då” bubblar upp till ytan och för mig tillbaka till smaken av lättsalta farvälkyssar och vidöppna bultande hjärtan.

Att leva nära inpå livet.

Det finns något friskt, nytt och hoppfyllt i luften. Höst, omstart. Jag fylls och berörs av den intima känslan av att ha närvaron av allt ända inpå huden och djupare än så. Närvaron som blandas med mitt blod, mina andetag. Som en kärlekshistoria. Kanske den största.

Jag har en krigares hjärta och jag ser tillbaka på de krig jag utkämpat.

Andas livsenergi.

Mina ärr smärtar vid väderomslag och jag känner lika delar sorg, kärlek och tacksamhet för det som orsakat dem. Jag lägger dit en inre hand med läkande energi.

Jag lever. Det trygga livgivande regnet finns i mig. Stormen. Åskmolnen. De alldeles nya friska vårstrålarna som sakta värmer upp marken genom björkarnas grönskande kronor.

Jag rymmer allt.

Jag rymmer de våldsamma vågarna som slår in över klipporna i den råa senhösten och jag rymmer sommarens magiska stilla vattenyta med miljontals glimmande diamanter strösslade över sig.

Jag rymmer allt.

Jag är livet självt.

Kommentera