And once we have said that — “I don’t know” — then we have reached the end of ourselves. Then, maybe all we can do is sit in silence with the person who is suffering, or with the people who are suffering, and just say, “I will stay here with you.”
Jag läste en fantastisk text skriven av Elizabeth Gilbert igår. Den handlade om hur vi kan bemöta människor i djup sorg. Hur vi kan hantera det som inte går att förklara: varför vi ibland upplever förkrossande personliga tragedier. Texten berörde mig verkligen. Den gick ut på att det inte finns några ord som är tillräckliga i en sådan stund, utan att det bästa vi kan göra är att bara finnas där och stanna kvar.
Texten speglade för mig ett otroligt kraftfullt verktyg för att hantera smärta: var med allt som är.
I mina mest utmanande stunder, så är det vad jag alltid landar i. Det är lösningen. Förhållningssättet som fungerar. Att vara med allt som är utan för förneka, nonchalera eller avvisa. Att istället vara närvaron kring det som känns. Att acceptera det som är. Eller åtminstone acceptera att vi just i denna stund inte kan acceptera.
Se det.
Vi vet inte. Smaka på ödmjukheten och storheten i det. Vi vet inte. Varför vi är här. Varför saker händer. Vad som kommer att hända sen.
Det krävs mod att leva. Mod att inte veta. Att inte veta men fortsätta framåt ändå. Fortsätta vara närvarande med det som är.
Salka Transformation 