Flummigt? Esoteriskt!

“Den som inte har haft egna esoteriska upplevelser, kommer att uppfatta berättelser om det esoteriska som flum.” ~ Pekka Talamo, psykosyntesterapeut och lärare på HumaNova

Sedan barnsben har jag varit otroligt fascinerad av själva existensen. Varför vi människor är här och vad meningen med det är. Jag har velat knäcka den koden. Situationer där andra människor kunnat acceptera svaret att “det bara är så”, har jag fortsatt ställa frågan “men varför?”. Om stort och smått. Till mig själv, till mina föräldrar, till vänner, lärare, arbetsledare… till Gud.

Jag har blivit kallad sökare. Ofta med en föraktfull eller hånfull ton. Det har gjort ont. Jag har ju inte kunnat hjälpa min frågvisa personlighet och den starka inre drivkraften att hitta svar. Under min uppväxt bar jag på känslan att det var något fel på mig, att jag inte passade in och att jag provocerade människor i min närhet bara genom att vara jag. Det var inte alltid lätt att hantera.

Jag har alltid velat se saker med egna ögon istället för att tro på andrahandskällor. Det har varit viktigt för mig för att kunna fatta så medvetna beslut som möjligt utifrån så rena drivkrafter som möjligt. Jag har därför ifrågasatt allt som av andra – eller mig själv – presenterats som sant. Metodiskt har jag gått till botten med bit efter bit av mitt liv.

Ska jag verkligen bo i Stockholm, Sverige, bara för att jag råkade födas här? Är jag verkligen en kvinna, bara för att jag fötts i en typiskt kvinnlig kropp? Är jag verkligen ateist, bara för att mina föräldrar är det? Är jag heterosexuell eller är det samhällets normer som får mig att tro det? Ska jag dricka alkohol? Äta kött? Vill jag gifta mig och sätta barn till världen? Vilka är drivkrafterna bakom det, egentligen?

Under tonåren blev jag smärtsamt medveten om min egen överlägsna position i världshierarkin, tack vare att jag fötts där jag fötts med de ekonomiska förutsättningarna och den hudfärgen jag hade. Jag hade svårt att acceptera det och alla de privilegier det automatiskt förde med sig. Jag ville inte på något sätt vara en del i förtrycket av andra människor.

Och så fortsatte det.

Jag sökte Sanningen och år 2008 kom den till mig, genom en serie av händelser och upplever som skakade om mig i grunden. Jag började ha esoteriska, andliga upplevelser, förnimmelser av något större som guidade mig och talade genom mig. Jag vaknade upp och insåg sanningen om vem jag var. Vad jag var. Allt som var påhitt och illusioner bara föll bort (och fortsätter att falla bort). Kvar blev det äkta, rent som snö.

Då var jag väldigt ensam i min upplevelse. Min förändring orsakade smärtsamma missförstånd mellan mig och människorna som stod mig närmast. Under flera år kände jag mig väldigt isolerad. Men sedan började människor komma in i mitt liv som förstod vad jag pratade om. Som kunde intyga att jag inte blivit galen. Att jag tvärtom blivit frisk, i ordets rätta betydelse.

Det skifte som skedde förändrade allt. Man kan säga att jag började leva livet från en annan plats. Att jag började vara från en annan plats. Inte längre begränsad av tankar kring vem jag var som person tidigare. Utan gränslös, evig. Och med det smälte många rädslor som tidigare begränsat mig bort i ljuset. Äntligen upplevde jag ett lugn och att frågan “varför?” fått sitt svar. Jag kunde äntligen vila.

Jag vet nu att många andra gått igenom den här transformationen. Och att det inte är ovanligt vi efter ett sådant uppvaknande ställs inför att “komma ut ur garderoben”. Att komma ut som det vi är: medvetande. Det är inte alltid helt lätt.

Människor som fortfarande är kvar i tankevärldens begränsade verklighetsuppfattning kommer antagligen att avfärda våra upplevelser som “flum”. Kanske kommer vi själva under en period, innan vi blivit tillräckligt modiga, att förminska våra upplevelser genom att kalla dem “flummiga”. Men vet detta, som min HumaNova-lärare Pekka så otroligt klokt påpekade:

“Det är inte flummigt – det är esoteriskt.”

Och det esoteriska måste upplevas, för att förstås.