I mina tonår plågades jag ofta av tanken “Vem är jag?”. Frågan gav upphov till en kraftig ångest som fick allt att gunga. Det kändes som att jag inte hade någon stabil plattform att stå på och att jag lätt drogs åt alla möjliga håll av andra människor och min önskan att passa in.
Jag visste sällan vad jag tycke om och inte. Vad jag ville och inte ville. Var mina gränser gick. Om jag ens hade några. Jag identifierade mig med hiphopkulturen. Med att vara tjej. Med att vara “Jordbro-barn”. Med att vara duktig i skolan. Och snäll.
När jag fick panikångest som 23-åring påbörjades ett intensivt utredande kring mina gränser, behov, drömmar, vad som var sant för mig. Och under de kommande åren formades många delar av min identitet som människa.
När jag var 25 hände något häftigt. Samtidigt som jag å ena sidan var väldigt lättad och stolt över att ha “hittat mig själv” så ledde en kedja av händelser till att jag fick en enorm distans till denna lilla människa som jag byggt ihop. Jag släppte helt identifikationen med henne. Visst, hon fanns där. Hon var underbar. Jag kände kärlek och omtanke om henne och insåg att hon var min att ta hand om. Men hon var inte jag.
Jag såg henne, jag kände henne. Jag upplevde världen, livet och andra människor genom hennes sinnen. Jag kunde göra saker genom henne. Men istället för att vara de där smärtorna, önskningarna, dragningarna, gillandena och ogillandena, gränserna och smakerna, så insåg jag att jag var något oändligt mycket större och häftigare än så.
Jag var själen i denna kropp. Jag var medvetande.
Den här insikten var totalt omvälvande och revolutionerande. Under en tid var jag helt främmande för mig själv och det tog några år att landa i den nya utgångspunkten. Att vara närvaron. Att inte vara kvinnan, svensken, 27-åringen, journalisten eller vad mer jag nu hade kunnat identifiera mig som.
Jag gick runt med en hemlighetsfull känsla av att “Jag är inte den ni ser”. För det är jag inte. Jag är bortom det.
Med detta skifte följde en djup känsla av frihet och trygghet. Jag kunde inte längre misslyckas. Jag hade inget intresse av att värdera saker som bra eller dåliga. Allt bara var. Allt blev på ett vis en lek. Ingen längre så allvarligt som förut. Inte ens döden.
Människan fortsatte att bli rädd, orolig, ha “bra” och “dåliga” dagar. Att känna sig förvirrad och förtvivlad ibland. Investera sig i förgängliga saker i det yttre. Men själen, den betraktade allt detta med ett stort lugn.
Idag ser jag det så här: Jag är själen som fått det ärofyllda och viktiga uppdraget att ta hand om den här människan. Dne här människan som jag fått förmånen att vara nära och uppleva livet genom.
Det är så skönt att inte behöva “vara någon”. Att inte behöva bygga upp och pussla ihop en identitet. Att vara helt okej med att det är föränderligt. Att inte behöva hålla mig samman, vara sammansatt. Att istället få bli ny i varje stund.
Fri.
Att leva från själen, vilken kärlekshistoria!
Salka Transformation 