När rädslan griper tag

Vi trodde att vi lämnat den bakom oss. Att vi sett igenom den och byggt upp vårt känslomässiga immunförsvar. Men plötsligt dyker den upp och griper tag, får oss ur balans. Rädslan. Från våra inre skrymslen och hörn reser den sig och närmar sig viskande. “Du kan inte, du klarar det inte, du är inte önskad, du kommer att misslyckas, du kommer att göra bort dig, det är bättre om du går och gömmer dig, förvinner, ingen vill ha dig, se dig, vara med dig, du är ensam och kommer så förbli…”.

Viskningarna blir fler och fler och ökar i styrka tills det riktigt skriker i ditt huvud och du bara vill lägga dig ner och ge upp. Fosterställning. Täcket över huvudet. Hej då drömmar! Hej då planer! Hej då livet!

Du vill bara gå i ide och vakna upp i vår. Eller sommar.

Det där med att följa hjärtat, vara sann och modig känns plötsligt som ett omöjligt projekt. Det finns för mycket motstånd tycker du. Lika bra att göra som alla andra. Nöja sig. Inte sticka ut. Inte tro att du är någon.

Om du är där just nu, ta mig hand. Lätta från jordens yta och sväva med mig upp över molnen, förbi den värmande solen och upp på månen. Sätt dig där uppe i stillheten med mig och betrakta jorden. Så sakta den rör sig. Molnen som sveper som ett konstverk över den grönblåa ytan. Se perfektionen. Se harmonin. Minns att du är evig. Att den du verkligen är på djupet, i sin kärna aldrig kan vara bra eller dålig. Aldrig förlora anseendet eller bli ratad. Att det bara är tankemässiga vanföreställningar.

Den du är, är alltid i tid för tiden är nu. Allt är precis som det ska vara.