Önskelista: en värld utan förtryck

Jag skulle vilja ta en stund här nu och fundera lite på bilden av den “känslomässigt lyckade människan”. För i den här världen av medvetenhet, yoga, personlig utveckling, psykisk hälsa och allmän världsförbättring som jag rör mig i, så ser jag att den ibland ställer till problem. Många av oss vet nu att yttre framgång inte är lika med inre frid och lycka. Det har vi lärt oss. “Lycka kommer inifrån” och så vidare. Däremot verkar många inte lika säkra på ifall det är “okej” att ha känslor som avund, tvivel, uppgivenhet och oro. För har man det – då är man väl i alla fall inte lyckad? Eller?

Jag ser att det finns många människor som fortfarande bedömer olika känslor som “positiva” och “negativa” – däribland även jag själv. Och utifrån den logiken så är det alltså “bäst” att vara en människa som alltid är lugn, harmonisk, glad, positiv, lycklig och balanserad. En människa som alltid är okej med allt för att “allt är ju precis som det ska vara”. En människa som inte har några “negativa” känslor. En människa som alltid älskar livet och är på “bra humör”. Jag tror att det finns väldigt få sådana människor. Jag tror däremot att det finns rätt många som försöker framstå som det.

Och det är ju lite tokigt.

Varje känsla kommer med ett budskap till oss och varje budskap är precis lika viktigt. För det säger något om våra behov. De erbjuder oss möjligheter att lära känna oss själva bättre. De talar om för oss vad det innebär att vara människa. Att låtsas om som att de inte finns, försöka trycka ner dem eller gömma dem för andra leder ingen vart.

Det pratas och skrivs mycket just nu om hur viktigt det är att vi inte “skammar” våra barn för deras känslor. Att vi som sunda föräldrar och vuxna förebilder behöver lära dem att alla känslor är okej. Även när de är arga, ledsna eller rädda. För de känslorna är ju en del av vilka de är. Talar vi om för barnen att de här känslorna inte är okej så talar vi om för dem att vissa delar av de dem är inte får finnas. Och det blir ju inte bra för självkänslan och så.

Min fråga är: varför är det inte lika självklart när det gäller oss själva?

Även fast jag är långt mycket snällare och mer kärleksfull mot mig själv numera än tidigare så kommer jag fortfarande på mig själv med att skrika åt mig själv i mitt inre: “Måste du vara så jävla rädd hela tiden!? Jag blir så jävla trött på dig!” och “Måste du vara så jäkla deppig och långsint?! Vem ska orka med dig?”. Jag blir arg och skammar mig själv för mina känslor. Det är ett ständigt förtryck som egot ägnar sig åt.

Sedan har jag tack och lov lärt mig att känna medkänsla med den delen i mig själv som är så rädd för att göra fel, för att vara fel. Jag försöker observera, acceptera och vara med det som dyker upp, det som känns. Välkomna. Konstatera att “så här är det just nu” utan att döma det. Jag påminner mig om att jag inte är den här människan och jag försöker bottna i något mycket djupare, vidare. Hitta hem till själen, till den eviga medvetenheten. Klättra upp på bergstoppen och se allt ut fågelperspektiv.

Jag kan lova att det ibland är riktigt tålamodskrävande. Att låta känslorna vara där och kännas fullt ut. Utan att be dem dra åt helvete. Utan att distrahera mig med annat. Men jag lär mig. Jag övar mig.

Jag drömmer om en värld där vi slutar skamma oss själva och varandra för det vi känner. Där vi kan förstå att det vi behöver är en ovillkorlig kärlek och medkänsla för oss själva och varandra. Där allt får finnas. Där allt får bli lyssnat på. Där allt får bli älskat. Där allt får komma till tals.

En värld utan förtryck. Det önskar jag mig i julklapp.