Vad kan du göra när livet bara blir för mycket? När det inte spelar någon roll hur många kurser du gått, hur många insikter du fått under livets lopp, att du tagit guld flera gånger om i att ta hand om dig själv? När du gör precis allt du kan för att hantera situationen, men den blir dig övermäktig?
Tja… Du kan förbanna livet. Det här helevetes jäkla livet som du ändå inte bett om från första början. Du kan ha sönder saker. Svära. Du kan dra täcket över huvudet och tillbringa några dagar i fosterställning. Du kan i ren ilska och desperation rasera något fint du har byggt upp. Du kan fly, på alla möjliga sätt.
Du kan ta en paus. Bara trycka på stoppknappen och resa någonstans. Om du har pengar och möjlighet till semester, dårå. Vilket jag faktiskt har just nu. Och det känns jäkligt gött! Två veckor i Thailand, avresa tidigt onsdag morgon. Tack Gud!
Hur lyxigt är det inte? Ja, jag är tacksam. Att jag ens är fri att resa, jorden över. Korsa en massa gränser. Det är mer än vad större delen av jordens befolkning har möjlighet till.
Det har varit för mycket på senaste tiden. Med för mycket menar jag att det liksom runnit ur mig mer energi än jag haft möjlighet att tanka på. Jag har känt det, rent fysiskt i kroppen. Jag har varit nyfiken på det där länge – vad är egentligen energi och vad är det som vi förlorar egentligen? Vi känner ju så tydligt när något gett oss energi eller slukat den vi hade. Tänk om vi kunde se det, som en bensinmätare liksom? Så mycket enklare det skulle bli att säga nej. Bara peka på mätaren, dra på axlarna och konstatera “Snart nere på noll, tyvärr chefen, kan inte avsluta den här arbetsuppgiften om jag ska ha tillräckligt med bränsle för att ta mig hem”.
Hmm. Denna energi. Och denna jakt på energi. Jag hoppas att Thailand ger mig energi.
Min moster dog i Thailand för ungefär precis 11 år sedan. Och idag är det den 11/1. En himla massa ettor. Brukar betyda något bra, i alla fall om en ska tro på alla dessa nyspirituella hemsidor. Jag reser på den trettonde. Undrar vad det innebär.
I vilket fall. När jag äntligen satte mig vid köksbordt runt 11-tiden (ettor igen!) och fick äta min omelette med zucchini, aubergine, lök, coctailtomater och riven Allerum-ost on top, och diskmaskinen brummade och tvättmaskinen snurrade, och snön låg vit ute på backen… då kändes livet plösligt otroligt vackert igen. Jag känner mig trygg. Jag är på väg. Jag reser mig igen.
Livet är gött. Jag lever. Lever och lär. Manglas ibland. Men jag är här. I show up. Jag gör det bästa av det jag får. Och jag älskar. Så länge jag älskar så är allt som det ska.
Tack livet för att du påminner mig om vad det är att leva!
Salka Transformation 