Skönheten i att vakna

Just nu bara betraktar jag allt som är. Det är en upplevelse av skönhet. Den är väldigt behaglig och full av njutning! Som känslan när frisören sköljer ditt hår med en vattenstråle av precis rätt temperatur och kroppen slappnar av. Eller när du ser en nyfödd bebis förnöjsamt smackandes vid sin mammas bröst. Inre ro. Stillhet. Att bara vara så jävla nöjd med tillvaron.

Självklart kommer saker att röras upp i den här stillheten. Som ökensanden när en häst gallopperar förbi. Eller som fejk-snön i prydnadskupan när vi vänder den uppochner. Kaos kommer att komma och gå.

Det är okej. Den jag är kommer att observera även det.

De senaste dagarna har kommit i kontakt med flera nya människor som berättat om hur de vaknat upp till “det riktiga livet”. Ofta genom djupt smärtsamma och omskakande processer. Men alla är lika tacksamma nu. Ingen ångrar det som hänt. När en väl landat i det här perspektivet, den här utgångspunkten för livet, så vill en väldigt sällan gå tillbaka. Frågan är om det ens är möjligt. Jag tror inte det.

Och alla är lika rörande överens om att orden inte räcker till. De räcker inte till för att beskriva det som måste upplevas för att make sense för oss. Ord som uppvaknande, att bli medveten, att bli klarsynt är alla ord som kan peka oss i en riktning. Men finns inte upplevelsen där som mottagare, så kommer orden att falla platt. Eller tyckas för stora. För främmande. För religiösa och nyfrälsta. För klyschiga.

Men när vi är där, då räcker det med en blick för att veta. “Ah! Du också”.

Jag ser det som att falla bakåt, inåt i sig själv. Att ta plats i en inre soffa (skönaste soffan ever, måste jag bara tillägga). Att sluta vara personen, att ta plats i det icke-personliga eviga, stora och bara betrakta. Personen som utspelar sig framför oss. Personen som kan tyckas så ologisk, så fantastiskt förbryllande komplex, så vacker, så förvirrad, så liten, så komisk, så absurd och så brutal. Personen som har en massa idéer, åsikter och övertygelser att försvara. Inför andra, inför sig själv, inför livet. Personen som kämpar för att hålla ihop sig.

Att skifta betyder inte att vi blir passiva, nej. Nej, nej, nej. Stor missuppfattning. Vi får en skön distans till det mesta, ja. En trygghet. Som i de värsta stormarna viskar till oss att “Det är ingen fara, allt är gott”. Som skrattar varmt åt det kosmiska skämtet. Men passiva – icke. Tvärtom ser jag det som en fantastisk gåva. Att vi fått denna lilla person, denna lilla människa, att uppleva livet genom. Att leka genom, testa livet genom. En liten person att värna om. En person att vi kan hålla i vårt space utan slut. Bära i närvaro.

Som en evig medkänsla med allt som är. Så kan det kännas att rota sig i varandet.