Author: Sofie Karlström

Det var längesen jag skrev något här i bloggen, men nu kände jag att källan inom mig plötsligt svämmade över av inspiration, pulserade och ville komma till uttryck. Som det kan vara.

Efter att under en rätt lång period ha känt mig rätt avkapad från det gudomliga, känner jag nu att kontakten har återupprättats och vägledning, kreativitet, kontakt, vibrerande syfte och synkronicitet är återigen min vardag. För det är jag djupt tacksam!

Det politiska läget i världen med Trump som ny president i USA har ställt saker på sin spets. Plötsligt känner jag ett starkt behov i världen av människor som står starka och stadiga i sin sanning. Som står stadigt i medvetenhet och synar egot. Jag får en känsla av att jag fegat, att jag “sejfat”, allt för länge. Det är dags att sluta leva två parallella liv och kliva in helhjärtat i det som jag innerst inne vet är min väg.

Mitt uppvaknade har varit en lång process som skett steg för steg under många års tid. Det har varit kantat av tvivel, ifrågasättande och rädsla. Jag växte upp i ett ateistiskt hem där allt som hade med tro och andlighet att göra avfärdades som ovetenskapligt, flummigt och opålitligt. Rena dumheterna. Så det var väl inte så konstigt att det tog tid för mig att ge erkännande till mina egna upplevelser när jag började skärskåda egot och komma i kontakt med själen.

Utmaningen är att bygga bron. Bron mellan de som vaknat och de som ännu inte gjort det. Det finns en språkbarriär där, där orden för dem som är kvar på den andra sidan bron blir omöjliga att förstå. För att förstå krävs egen erfarenhet. Annars blir orden bara flum. För oss på den andra sidan bron kan det vara frustrerande. Jag vet ju själv att allt det jag försöker förmedla nu, för några år sedan hade satt igång grova dömanden, kanske rentav förakt inom mig. För att inte tala om rädsla.

Gud. Ett sådant otroligt infekterat begrepp. Ett ord jag ofta aktar mig för att använda då det kan låsta och totalt omöjliggöra diskussioner om det som finns bortom orden. Så många ingrodda meningar och värderingar, så många minor i identitetslandskapet som vid minsta beröring riskerar att brisera.

Men. Jag kan inte låta bli att prata om det. Insikterna som kommit till mig, trots att jag varit motvillig, trots att det ofta upplevts som en ren förbannelse att just jag varit med om detta. Att vakna från drömmen och börja se klart. Att sluta identifiera mig med mina tankar och känslor, min personliga identitet, och inse att jag är något så oändligt mycket större och mer ogreppbart. Medvetandet själv. Det kosmiska, allomfattande medvetandet som människor i mina kretsar kallar Gud. Inte alls “skäggiga gubben uppe i molnen” som får människor att dra öronen åt sig och ettikettera människor som pratar om “honom” som vilseledda galningar. Inte den Gud. Utan Gud som i den skapade kraften i allt som sker. Gud som fysikerna nu närmar sig att kunna förklara. Gud som religionen pekar mot, men bara egentligen är en förstelnad form kring. Av människor skapad. Jag pratar om Gud som faktiskt är vetenskap, som inte står i motsatsförhållande till rationalitet och saklighet. Utan precis tvärtom. Som är sanning så ren och klarsynt det bara går.

Det har varit en lång väg för mig att acceptera insikterna som jag fått, upplevelserna som jag fått ynnesten att vara med om och den nya verklighet som jag levt i de senaste åren. Jag förstår att allt det här jag skriver är lätt att avfärda för den som ännu inte sett denna sida av existensen. Men jag skriver det ändå. Jag skriver det för att problemet med den här världen är att de som besitter de vackraste gåvorna inom sig ofta är de som tvivlar mest på sig själva. Allt medan pajaser som Trump är bergsäkra på sin sak. Missförstå mig rätt, även Trump är ett uttryck av den gudomliga kraften, men hans ego lämnar en del att önska från ett humanitärt perspektiv. 🙂

Vi står inför ett skifte som mänsklighet. Det är min starka övertygelse. Detta skifte kommer att ske i våra medvetanden. Vi har under det senaste seklet gjort häpnadsväckande upptäckter och framgångar i det yttre, det vi kan studera med olika mätinstrument och via vårt intellekt, men vi står inför den största gåtan av dem alla – vårt inre och hur det är kopplat till universums ursprung. Där börjar de riktigt revolutionerande upptäckterna.

Jag har fått för många bevis för att fortsätta att ifrågasätta mina upplevelser. Den andliga dimensionen av verkligheten är sann. Vi är inte separerade från helheten. Våra känslor och tankar är inte personliga. Vi är alla del av ett större medvetande, en större helhet, som styrs av fysiska lagar som många av oss kan uppfatta intuitivt. Som forskningen nu håller på att förklara. Vi vet, men vi har lärt oss att vi omöjligt kan veta. Att bara vetenskapen kan veta. Men det dem som hävdar det glömmer, är att vetenskapen alltid börjar i någon människas intuition, som en svag viskning som talar om det som kan finnas bortom. Att vetenskapen därför alltid ligger efter intuitionen. Att det är därför världens mest framstående vetenskapsmän och -kvinnor gång på gång vittnar om att den högsta vetenskapen, fysiken, matematiken går ihop med det gudomliga. I gudomlighetens rätta innebörd. Det finns en andlig dimension av allt som är och vi närmar oss att kunna förklara den.

Jag ser därför ingen anledning att fortsätta spela efter de gamla spelreglerna, att be om ursäkt för mig själv, att förlöjliga mina egna upplevelser och skämmas för den jag är. 2017 kommer för mig att handla om att leva mer i enlighet med den nya världen, den värld som jag är säker sakta men säkert kommer att accepteras som sann och bli norm. Jag möter människor världen över som har vaknat och det ger mig ett hopp om mänskligheten som få andra saker överträffar. Vi håller som mänsklighet på att vakna. Det gudomliga och det mänskliga håller på att sammanfogas till ett. Vi inser storheten i vilka vi egentligen är. Vi kan plötsligt se klart. Allt lidande och allt förtryck och alla misstag och alla gånger vi varit vilse blir förlåtet omedelbart när vi inser hur förlorade vi varit. Du som jag. Vi är förlåtna. Ja, det var jobbigt när vi sprang runt och var vilse och agerade utifrån ett ego som vi inte hade någon distans till. Men nu är vi här, i närvaro och medvetenhet. Vi ser klart. Vi kan mötas på riktigt. Så tokigt det var, men det är över nu. Försoning, förlåtelse, kärlek, oändlighet.

Kanske förstår du precis vad jag skriver om. Kanske inte alls. Men en dag kommer du att förstå. Och då ska du veta, att du är inte ensam om att vara hemma. Vi är många som väntar på dig här.

All kärlek ❤

PS. Denna kille har fattat grejen:

Universum eller världsalltet är all rumtid och allt som existerar däri, inklusive alla planeter, stjärnor, galaxer, innehållet i intergalaktiska rymden, de minsta subatomära partiklarna, och all materia och energi.

Kan du föreställa dig något så stort som universum? Något som kanske är… oändligt? Ingen början, inget slut. Bara ett evigt varande? Andas i det en stund. Hur känns det i kroppen? Väcks det ångest och oro eller kanske ett djupt lugn, en känsla av acceptans?

Vintergatan är en stavspiralgalax som har en diameter på cirka 100 000 ljusår och är ungefär 12 000 ljusår tjock. Man räknar med att det finns 200-400 miljarder stjärnor i Vintergatan. En av stjärnorna är solen, som befinner sig närmare periferin, ungefär 28 000 ljusår från centrum.

Runt just den stjärnan snurrar Jorden, vår planet, vårt hem. Denna grönblåa fotboll. Med sina flera miljoner arter är jorden den enda himlakropp där man vet att liv existerar. Och här sitter du och läser den här texten. Vad är egentligen sannolikheten för det?

Mänskligheten har utvecklas genom en rad olika livsformer under ungefär 7 miljoner års tid. För 2 miljoner år sedan kom Homo erectus, den första arten som gick på två ben, kontrollerade eld och talade. Ur den livsformen utvecklades Homo sapiens för bara 200 000 år sedan. Det första skriftspråket uppträdde först för cirka 5 000 år sedan.

Förstår du hur många varelser som behövt finna varandra och genomföra en sexakt för att just du ska finnas idag? Alla sammanträffanden, alla beslut, alla förhinder och tillfällen av “lycklig slump” som har varit tvungna att hända för att du tillslut skulle få födas?

En utlösning är i genomsnitt 3-5 milliliter stor. Det kan finnas upp till 100 miljoner spermier per milliliter. En enda av dessa spermier var början till dig. Den spermien som av alla miljoner spermier kom först till ägget. Den som vann.

Och här är du och lever. Andas. Du har ett hjärta som slår och ett medvetande som registrerar det som sker runt omkring och inom dig. Kan du se det som en kärlekshandling? Allt som universum har skapat för att du ska få uppleva just den här stunden?

Perspektiv. Ibland skrämmer det mig. Tanken på allt det här är så hisnande. Ogreppbart. Andra gånger gör det mig ödmjuk och tacksam. Att jag får vara här och uppleva. Bevittna det som sker. Denna lilla lilla bit av mänsklighetens och universums historia. Att jag får vara med! Trots att det ibland gör djävulskt ont… Att jag ändå fick den högst osannolika chansen att existera. I livet, den typ coolaste äventyrsparken ever.

Frågan är – vad gör vi av den korta tid vi har här? De 70, 80, 90 åren vi förhoppningsvis får? Och vad spelar egentligen någon roll under tiden vi är här? Vad andra små människovarelser tycker och tänker om oss? Om vi gör bort oss och “misslyckas”? Vad är ens ett misslyckande? Finns de ens? Sett från det här breda universumsperspektivet blir det lätt för mig att se att allt bara är. Allt är och sker i en oändlig utveckling som i sig är perfekt.

Vem bryr sig egentligen? Gör vad du vill. Ha kul. Gör bort dig. Gör “fel”. Testa dig fram. Lek. Bli kär. Jaga dina drömmar. Fall. Res dig. Förundras över denna stund du har på jorden. Älska din nästa. För sanningen är den, att vi är lika förvirrade allihop. Och vem kan egentligen klandra oss?

Frågan är: vad vill du göra av din tid?

Gå och gör just det.

Just nu bara betraktar jag allt som är. Det är en upplevelse av skönhet. Den är väldigt behaglig och full av njutning! Som känslan när frisören sköljer ditt hår med en vattenstråle av precis rätt temperatur och kroppen slappnar av. Eller när du ser en nyfödd bebis förnöjsamt smackandes vid sin mammas bröst. Inre ro. Stillhet. Att bara vara så jävla nöjd med tillvaron.

Självklart kommer saker att röras upp i den här stillheten. Som ökensanden när en häst gallopperar förbi. Eller som fejk-snön i prydnadskupan när vi vänder den uppochner. Kaos kommer att komma och gå.

Det är okej. Den jag är kommer att observera även det.

De senaste dagarna har kommit i kontakt med flera nya människor som berättat om hur de vaknat upp till “det riktiga livet”. Ofta genom djupt smärtsamma och omskakande processer. Men alla är lika tacksamma nu. Ingen ångrar det som hänt. När en väl landat i det här perspektivet, den här utgångspunkten för livet, så vill en väldigt sällan gå tillbaka. Frågan är om det ens är möjligt. Jag tror inte det.

Och alla är lika rörande överens om att orden inte räcker till. De räcker inte till för att beskriva det som måste upplevas för att make sense för oss. Ord som uppvaknande, att bli medveten, att bli klarsynt är alla ord som kan peka oss i en riktning. Men finns inte upplevelsen där som mottagare, så kommer orden att falla platt. Eller tyckas för stora. För främmande. För religiösa och nyfrälsta. För klyschiga.

Men när vi är där, då räcker det med en blick för att veta. “Ah! Du också”.

Jag ser det som att falla bakåt, inåt i sig själv. Att ta plats i en inre soffa (skönaste soffan ever, måste jag bara tillägga). Att sluta vara personen, att ta plats i det icke-personliga eviga, stora och bara betrakta. Personen som utspelar sig framför oss. Personen som kan tyckas så ologisk, så fantastiskt förbryllande komplex, så vacker, så förvirrad, så liten, så komisk, så absurd och så brutal. Personen som har en massa idéer, åsikter och övertygelser att försvara. Inför andra, inför sig själv, inför livet. Personen som kämpar för att hålla ihop sig.

Att skifta betyder inte att vi blir passiva, nej. Nej, nej, nej. Stor missuppfattning. Vi får en skön distans till det mesta, ja. En trygghet. Som i de värsta stormarna viskar till oss att “Det är ingen fara, allt är gott”. Som skrattar varmt åt det kosmiska skämtet. Men passiva – icke. Tvärtom ser jag det som en fantastisk gåva. Att vi fått denna lilla person, denna lilla människa, att uppleva livet genom. Att leka genom, testa livet genom. En liten person att värna om. En person att vi kan hålla i vårt space utan slut. Bära i närvaro.

Som en evig medkänsla med allt som är. Så kan det kännas att rota sig i varandet.

Vad kan du göra när livet bara blir för mycket? När det inte spelar någon roll hur många kurser du gått, hur många insikter du fått under livets lopp, att du tagit guld flera gånger om i att ta hand om dig själv? När du gör precis allt du kan för att hantera situationen, men den blir dig övermäktig?

Tja… Du kan förbanna livet. Det här helevetes jäkla livet som du ändå inte bett om från första början. Du kan ha sönder saker. Svära. Du kan dra täcket över huvudet och tillbringa några dagar i fosterställning. Du kan i ren ilska och desperation rasera något fint du har byggt upp. Du kan fly, på alla möjliga sätt.

Du kan ta en paus. Bara trycka på stoppknappen och resa någonstans. Om du har pengar och möjlighet till semester, dårå. Vilket jag faktiskt har just nu. Och det känns jäkligt gött! Två veckor i Thailand, avresa tidigt onsdag morgon. Tack Gud!

Hur lyxigt är det inte? Ja, jag är tacksam. Att jag ens är fri att resa, jorden över. Korsa en massa gränser. Det är mer än vad större delen av jordens befolkning har möjlighet till.

Det har varit för mycket på senaste tiden. Med för mycket menar jag att det liksom runnit ur mig mer energi än jag haft möjlighet att tanka på. Jag har känt det, rent fysiskt i kroppen. Jag har varit nyfiken på det där länge – vad är egentligen energi och vad är det som vi förlorar egentligen? Vi känner ju så tydligt när något gett oss energi eller slukat den vi hade. Tänk om vi kunde se det, som en bensinmätare liksom? Så mycket enklare det skulle bli att säga nej. Bara peka på mätaren, dra på axlarna och konstatera “Snart nere på noll, tyvärr chefen, kan inte avsluta den här arbetsuppgiften om jag ska ha tillräckligt med bränsle för att ta mig hem”.

Hmm. Denna energi. Och denna jakt på energi. Jag hoppas att Thailand ger mig energi.

Min moster dog i Thailand för ungefär precis 11 år sedan. Och idag är det den 11/1. En himla massa ettor. Brukar betyda något bra, i alla fall om en ska tro på alla dessa nyspirituella hemsidor. Jag reser på den trettonde. Undrar vad det innebär.

I vilket fall. När jag äntligen satte mig vid köksbordt runt 11-tiden (ettor igen!) och fick äta min omelette med zucchini, aubergine, lök, coctailtomater och riven Allerum-ost on top, och diskmaskinen brummade och tvättmaskinen snurrade, och snön låg vit ute på backen… då kändes livet plösligt otroligt vackert igen. Jag känner mig trygg. Jag är på väg. Jag reser mig igen.

Livet är gött. Jag lever. Lever och lär. Manglas ibland. Men jag är här. I show up. Jag gör det bästa av det jag får. Och jag älskar. Så länge jag älskar så är allt som det ska.

Tack livet för att du påminner mig om vad det är att leva!

Den 8 januari firade jag tre år i Al-Anon. Jag säger firade, eftersom de åren har gett mig så mycket. Insikter, växande, utveckling, kunskap. Så många verktyg som både jag och många i min omgivning haft användning av.

Al-Anon är en gemenskap för anhöriga och vänner till alkoholister. Alla vars liv någon gång blivit påverkat av en annan persons alkoholism är välkomna. Eftersom cirka en miljon svenskar har ett risk- eller missbruk av alkohol, så är vi rätt många. I Al-Anon lär vi oss att alkoholism är en sjukdom och vi lär oss ett förhållningssätt till den sjukdomen som fungerat för många andra före oss.

Al-Anon är ett program för känslomässigt tillfrisknande som är baserat på 12-stegsprogrammet. Det är ett andligt program där du integrerar tron på någonting större än dig själv i läkandeprocessen. Vad detta “någonting” är, är du fri att bestämma själv. Det finns inga måsten, inga rätt eller fel – bara förslag.

Är du en andligt intresserad person kommer du i 12-stegsprogrammet att känna igen vanliga andliga begrepp som självrannsakan, förlåtelse, acceptans, att släppa taget, icke-dömande, att gottgöra, att se igenom egot och att odla självkärlek och medkänsla. Det handlar om att leva enligt dina egna värderingar och att grunda dig i dem genom till exempel bön och meditation.

Sjukdomen alkoholism
Efter lite tid i programmet insåg jag att “sjukdomen alkoholism” är samma sjukdom som ligger till grund för andra vanliga beroenden så som spel, sex, relationer, mat, arbete eller shopping. Att det är samma mekanismer och att de ofta samexisterar eller att det ena med tiden byts ut mot något av de andra. Det gemensamma draget är en besatthet som hindrar en från att vara närvarande med sig själv och sina känslor. Detsamma gäller dem som lever nära missbruket som på olika sätt blir medberoende.

12-stegsprogrammet, i det här fallet Al-Anon (det finns många olika), erbjuder en karta över livets andliga sanningar och lär oss att tillämpa dem i våra liv.

Mötena har inga ledare, utan personerna i gruppen turas om att leda mötena utifrån vissa texter som är desamma i alla Al-Anongrupper världen över. Det är en demokratisk organisation där alla beslut fattas gemensamt. Det kostar inget att vara med och man åtar sig inte att gå på ett visst antal möten. Vissa går bara en eller två gånger, andra fortsätter att fördjupa sig i programmet under flera år. Buskapet är: “ta till dig det du tycker om och lämna resten”.

Programmet för tillbaka ditt fokus till dig och visar hur svåra situationer i ditt liv pekar på vad du behöver läka i dig själv. Du lär dig hur du tar tillbaka makten över ditt eget liv och att ingen situation är så svår att den inte kan förbättras.

Är du nyfiken och tror att du skulle kunna bli hjälpt av ett möte, tveka inte att testa. Möten finns över hela Sverige och du hittar mötesschema och mer information här: http://www.al-anon.se.

Nu ska jag strax i väg till denna söndags möte, ser fram emot det.

Med bara några dagar kvar av det här året kan jag konstatera att det varit helt sjukt intensivt. Jag har haft sex olika hem i två olika länder. Jag har haft fem olika arbetsgivare och 12 olika tjänster/uppdrag. Jag har tagit DELE-diplom i spanska. Jag har föreläst både via webbinarium, på Umeå Universitet, Academy for Inner Potential och en festival för mänskliga rättigheter i Forshaga.

Craziness! The Manifestation Year har verkligen levererat. På onsdag ska jag flytta ur min gamla lägenhet i Jordbro som jag hyrt ut i andrahand i några år. Ska bli så skönt att släppa den och göra plats för nytt i mitt liv. Ett nytt, stabilt och tryggt hem. Det är vad jag önskar mig inför det kommande året.

De senaste veckorna har jag lagt märke till hur jag flytt från nuet så snart jag kommit innanför dörren hemma. Jag har flytt in i mat och i nätsurfande, sociala medier och mobilen. Jag har känt ett inre motstånd när jag suttit på bussen hem. För vad har väntat hemma? Ensamhet (som jag vanligtvis älskar!). Att ha tråkigt. Att se allt som behöver göras som jag inte orkar göra. Att vara vuxen, med allt vad det innebär. 🙂

Men gissa vad? Idag vände det. Jag bestämde mig för att vara närvarande från det att jag steg innanför dörren och lovade mig själv att komma tillbaka till min andning så fort jag var på väg att fly in i något. Och det gick riktigt bra! Jag upplevde ett lugn jag inte känt på länge. Det första jag gjorde var att gå runt och tända alla myslampor och värmeljus. Sen lagade jag mat och åt i stillhet utan distraktioner. Jag diskade hela disken på en gång. Jag städade köket, dammade och dammsög. Vattnade blommorna. Andades. Upptäckte att det som väntade inte var så himla farligt.

Kanske fick jag en skjuts av gong-passet igår på Stockholm Kundaliniyoga Center? Det var verkligen fantastiskt och jag känner effekterna lite överallt i min kropp idag faktiskt. Jag gillade den här kvällen! Så här ska jag fortsätta att öva. Vardagssyssla för vardagssyssla. Närvaro. Göra allt med kärlek och omtanke för den viktigaste personen i mitt liv – mig själv.

Jag skulle vilja ta en stund här nu och fundera lite på bilden av den “känslomässigt lyckade människan”. För i den här världen av medvetenhet, yoga, personlig utveckling, psykisk hälsa och allmän världsförbättring som jag rör mig i, så ser jag att den ibland ställer till problem. Många av oss vet nu att yttre framgång inte är lika med inre frid och lycka. Det har vi lärt oss. “Lycka kommer inifrån” och så vidare. Däremot verkar många inte lika säkra på ifall det är “okej” att ha känslor som avund, tvivel, uppgivenhet och oro. För har man det – då är man väl i alla fall inte lyckad? Eller?

Jag ser att det finns många människor som fortfarande bedömer olika känslor som “positiva” och “negativa” – däribland även jag själv. Och utifrån den logiken så är det alltså “bäst” att vara en människa som alltid är lugn, harmonisk, glad, positiv, lycklig och balanserad. En människa som alltid är okej med allt för att “allt är ju precis som det ska vara”. En människa som inte har några “negativa” känslor. En människa som alltid älskar livet och är på “bra humör”. Jag tror att det finns väldigt få sådana människor. Jag tror däremot att det finns rätt många som försöker framstå som det.

Och det är ju lite tokigt.

Varje känsla kommer med ett budskap till oss och varje budskap är precis lika viktigt. För det säger något om våra behov. De erbjuder oss möjligheter att lära känna oss själva bättre. De talar om för oss vad det innebär att vara människa. Att låtsas om som att de inte finns, försöka trycka ner dem eller gömma dem för andra leder ingen vart.

Det pratas och skrivs mycket just nu om hur viktigt det är att vi inte “skammar” våra barn för deras känslor. Att vi som sunda föräldrar och vuxna förebilder behöver lära dem att alla känslor är okej. Även när de är arga, ledsna eller rädda. För de känslorna är ju en del av vilka de är. Talar vi om för barnen att de här känslorna inte är okej så talar vi om för dem att vissa delar av de dem är inte får finnas. Och det blir ju inte bra för självkänslan och så.

Min fråga är: varför är det inte lika självklart när det gäller oss själva?

Även fast jag är långt mycket snällare och mer kärleksfull mot mig själv numera än tidigare så kommer jag fortfarande på mig själv med att skrika åt mig själv i mitt inre: “Måste du vara så jävla rädd hela tiden!? Jag blir så jävla trött på dig!” och “Måste du vara så jäkla deppig och långsint?! Vem ska orka med dig?”. Jag blir arg och skammar mig själv för mina känslor. Det är ett ständigt förtryck som egot ägnar sig åt.

Sedan har jag tack och lov lärt mig att känna medkänsla med den delen i mig själv som är så rädd för att göra fel, för att vara fel. Jag försöker observera, acceptera och vara med det som dyker upp, det som känns. Välkomna. Konstatera att “så här är det just nu” utan att döma det. Jag påminner mig om att jag inte är den här människan och jag försöker bottna i något mycket djupare, vidare. Hitta hem till själen, till den eviga medvetenheten. Klättra upp på bergstoppen och se allt ut fågelperspektiv.

Jag kan lova att det ibland är riktigt tålamodskrävande. Att låta känslorna vara där och kännas fullt ut. Utan att be dem dra åt helvete. Utan att distrahera mig med annat. Men jag lär mig. Jag övar mig.

Jag drömmer om en värld där vi slutar skamma oss själva och varandra för det vi känner. Där vi kan förstå att det vi behöver är en ovillkorlig kärlek och medkänsla för oss själva och varandra. Där allt får finnas. Där allt får bli lyssnat på. Där allt får bli älskat. Där allt får komma till tals.

En värld utan förtryck. Det önskar jag mig i julklapp.

Är det inte det vi alla söker? Den där blicken som verkligen ser oss. Som ser bortom våra fasader, våra osminkade eller sminkade ansikten, våra roller, våra defekter. Den den blicken som ordlöst förmedlar att vi inte är ensamma. Att vi där och då i den stunden blir helt och fullt mötta, denna på djupet läkande upplevelse.

Jag tänker på ordet “läkare”. Ett så vackert ord. Säger vi det på engelska, healer, blir det andra associationer. Jag tänker att i den bästa av världar så skulle alla läkare vara healers. Vi skulle boka en tid på vårdcentralen för våra krämpor och vi skulle bli mötta av den där blicken. Den där trygga, stabila blicken som signalerar att trots att allt är precis kaos och uppochnervänt just nu, så kommer allt bli bra tillslut.

Blicken som säger: “Jag ser hur du kämpar. Jag förstår den fulla innebörden av din kamp. Jag vet hur många gånger du slagits ner och rest dig igen. Jag känner din hopplöshet, din frustration och din rädsla. Men vet du vad? Det går att överleva det här också. Det går att komma ut hel på andra sidan.”

Tyvärr är det långt ifrån alla läkare som är healers. Långt ifrån alla som har den där blicken. Men vet du vad? Ge inte upp. För de finns. Och din uppgift är att leta tills du hittar den.

Och när du hittar den, så kommer du att inse, att det enda den där blicken egentligen gör, är att den ger dig en bekräftelse på att det du känt innerst inne hela tiden varit sant. Att det aldrig var något fel på dig. Att det inte är konstigt att du reagerat som du gjort. Valt de vägar du valt. Och du kommer att känna lättnad. Du kommer att känna hur hela din kropp slappnar av. Att du äntligen blir fri från skuld.

Det är inte lätt att vara människa. Det finns inget facit. Vi vet inte om våra anstängningar kommer att löna sig i slutändan. Men vi gör så gott vi kan. Vi gör så gott vi kan och det räcker.

Vi trodde att vi lämnat den bakom oss. Att vi sett igenom den och byggt upp vårt känslomässiga immunförsvar. Men plötsligt dyker den upp och griper tag, får oss ur balans. Rädslan. Från våra inre skrymslen och hörn reser den sig och närmar sig viskande. “Du kan inte, du klarar det inte, du är inte önskad, du kommer att misslyckas, du kommer att göra bort dig, det är bättre om du går och gömmer dig, förvinner, ingen vill ha dig, se dig, vara med dig, du är ensam och kommer så förbli…”.

Viskningarna blir fler och fler och ökar i styrka tills det riktigt skriker i ditt huvud och du bara vill lägga dig ner och ge upp. Fosterställning. Täcket över huvudet. Hej då drömmar! Hej då planer! Hej då livet!

Du vill bara gå i ide och vakna upp i vår. Eller sommar.

Det där med att följa hjärtat, vara sann och modig känns plötsligt som ett omöjligt projekt. Det finns för mycket motstånd tycker du. Lika bra att göra som alla andra. Nöja sig. Inte sticka ut. Inte tro att du är någon.

Om du är där just nu, ta mig hand. Lätta från jordens yta och sväva med mig upp över molnen, förbi den värmande solen och upp på månen. Sätt dig där uppe i stillheten med mig och betrakta jorden. Så sakta den rör sig. Molnen som sveper som ett konstverk över den grönblåa ytan. Se perfektionen. Se harmonin. Minns att du är evig. Att den du verkligen är på djupet, i sin kärna aldrig kan vara bra eller dålig. Aldrig förlora anseendet eller bli ratad. Att det bara är tankemässiga vanföreställningar.

Den du är, är alltid i tid för tiden är nu. Allt är precis som det ska vara.

I mina tonår plågades jag ofta av tanken “Vem är jag?”. Frågan gav upphov till en kraftig ångest som fick allt att gunga. Det kändes som att jag inte hade någon stabil plattform att stå på och att jag lätt drogs åt alla möjliga håll av andra människor och min önskan att passa in.

Jag visste sällan vad jag tycke om och inte. Vad jag ville och inte ville. Var mina gränser gick. Om jag ens hade några. Jag identifierade mig med hiphopkulturen. Med att vara tjej. Med att vara “Jordbro-barn”. Med att vara duktig i skolan. Och snäll.

När jag fick panikångest som 23-åring påbörjades ett intensivt utredande kring mina gränser, behov, drömmar, vad som var sant för mig. Och under de kommande åren formades många delar av min identitet som människa.

När jag var 25 hände något häftigt. Samtidigt som jag å ena sidan var väldigt lättad och stolt över att ha “hittat mig själv” så ledde en kedja av händelser till att jag fick en enorm distans till denna lilla människa som jag byggt ihop. Jag släppte helt identifikationen med henne. Visst, hon fanns där. Hon var underbar. Jag kände kärlek och omtanke om henne och insåg att hon var min att ta hand om. Men hon var inte jag.

Jag såg henne, jag kände henne. Jag upplevde världen, livet och andra människor genom hennes sinnen. Jag kunde göra saker genom henne. Men istället för att vara de där smärtorna, önskningarna, dragningarna, gillandena och ogillandena, gränserna och smakerna, så insåg jag att jag var något oändligt mycket större och häftigare än så.

Jag var själen i denna kropp. Jag var medvetande.

Den här insikten var totalt omvälvande och revolutionerande. Under en tid var jag helt främmande för mig själv och det tog några år att landa i den nya utgångspunkten. Att vara närvaron. Att inte vara kvinnan, svensken, 27-åringen, journalisten eller vad mer jag nu hade kunnat identifiera mig som.

Jag gick runt med en hemlighetsfull känsla av att “Jag är inte den ni ser”. För det är jag inte. Jag är bortom det.

Med detta skifte följde en djup känsla av frihet och trygghet. Jag kunde inte längre misslyckas. Jag hade inget intresse av att värdera saker som bra eller dåliga. Allt bara var. Allt blev på ett vis en lek. Ingen längre så allvarligt som förut. Inte ens döden.

Människan fortsatte att bli rädd, orolig, ha “bra” och “dåliga” dagar. Att känna sig förvirrad och förtvivlad ibland. Investera sig i förgängliga saker i det yttre. Men själen, den betraktade allt detta med ett stort lugn.

Idag ser jag det så här: Jag är själen som fått det ärofyllda och viktiga uppdraget att ta hand om den här människan. Dne här människan som jag fått förmånen att vara nära och uppleva livet genom.

Det är så skönt att inte behöva “vara någon”. Att inte behöva bygga upp och pussla ihop en identitet. Att vara helt okej med att det är föränderligt. Att inte behöva hålla mig samman, vara sammansatt. Att istället få bli ny i varje stund.

Fri.

Att leva från själen, vilken kärlekshistoria!

Introvert – en person som främst får energi av att vara ensam
Extrovert – en person som främst får energi av att vara med andra

Vi är alla olika lagda. Vissa bara ääälskar att vara omgivna av mängder av spännande människor och umgås i stora grupper. För andra är det en ren mardröm. Vissa älskar att tillbringa en hel dag i sängen med neddragna persienner. För andra är det helt otänkbart. Inget är rätt eller fel. Bara olika.

Att inse att jag är introvert har varit hjälpsamt för mig på så sätt att det gjort det lättare för mig att förstå mina behov och se till att de blir mötta. Konsekvensen har blivit en mycket gladare, mer utvilad, balanserad och välmående Sofie. Det har också gjort det lättare för mig att förklara mig själv för andra.

Att vara introvert är inte norm i det samhälle vi lever i. Tvärtom. Att vara introvert är något som ofta väcker negativa reaktioner från omgivningen. Om du också är introvert kanske du känner igen dig i att andra tycker att du är otrevlig när du behöver ensamtid för att fortsätta fungera, att du är tråkig när du vill gå tidigt från festen eller att du är “svår” när du egentligen ägnar dig åt ett nyfiket observerande i en ny situation.

Är du introvert kanske du också känner igen dig i att behöva återhämta dig i flera timmar eller dagar efter en social tillställning. Eller att veta “allt” om personer som inte vet någonting om dig. För att du observerar. Känner in. Analyserar.

Min erfarenhet är att vi introverta ofta blir bemötta som om vi vore sjuka, deprimerade, konstiga, fisförnäma eller nonchalanta. Jag tror det är vissa extrovertas människors tolkning av oss. För att de inte förstår våra inre världar och allt spännande som händer där.

Att en händelse utlöser en lång kedjereaktion av känslor och tankar i en, utan att man visar något alls utåt, är också rätt typiskt introverta personer. Vi är inte dem som ställer till en stor scen, skriker och tjoar. Även om vi så klart kan göra det också. Men de största känsloyttringarna händer inom oss. Därför kan vi nog vara svåra att läsa av ibland.

Det tog lång tid för mig att acceptera att jag har den här läggningen. Att jag fungerar som jag gör. Mycket på grund av den sociala press som fanns omkring mig att vara på ett visst sätt. Tack och lov har jag nu människor omkring mig som inte alls tycker att det här är konstigt. Det är så skönt.

Sen är man ju sällan antingen eller, utan en blandning. Bara för att jag är introvert så betyder inte det att jag vill leva mitt liv i total isolering. Jag älskar människor! Men jag behöver varva det sociala med egentid för att inte bli helt slut på energi. En väldigt viktig lärdom.

Är du introvert eller extrovert? Hur är det för dig? Dela gärna med dig i kommentarerna!

Boktips: Introvert – den tysta revolutionen av Linus Jonkman.

“Den som inte har haft egna esoteriska upplevelser, kommer att uppfatta berättelser om det esoteriska som flum.” ~ Pekka Talamo, psykosyntesterapeut och lärare på HumaNova

Sedan barnsben har jag varit otroligt fascinerad av själva existensen. Varför vi människor är här och vad meningen med det är. Jag har velat knäcka den koden. Situationer där andra människor kunnat acceptera svaret att “det bara är så”, har jag fortsatt ställa frågan “men varför?”. Om stort och smått. Till mig själv, till mina föräldrar, till vänner, lärare, arbetsledare… till Gud.

Jag har blivit kallad sökare. Ofta med en föraktfull eller hånfull ton. Det har gjort ont. Jag har ju inte kunnat hjälpa min frågvisa personlighet och den starka inre drivkraften att hitta svar. Under min uppväxt bar jag på känslan att det var något fel på mig, att jag inte passade in och att jag provocerade människor i min närhet bara genom att vara jag. Det var inte alltid lätt att hantera.

Jag har alltid velat se saker med egna ögon istället för att tro på andrahandskällor. Det har varit viktigt för mig för att kunna fatta så medvetna beslut som möjligt utifrån så rena drivkrafter som möjligt. Jag har därför ifrågasatt allt som av andra – eller mig själv – presenterats som sant. Metodiskt har jag gått till botten med bit efter bit av mitt liv.

Ska jag verkligen bo i Stockholm, Sverige, bara för att jag råkade födas här? Är jag verkligen en kvinna, bara för att jag fötts i en typiskt kvinnlig kropp? Är jag verkligen ateist, bara för att mina föräldrar är det? Är jag heterosexuell eller är det samhällets normer som får mig att tro det? Ska jag dricka alkohol? Äta kött? Vill jag gifta mig och sätta barn till världen? Vilka är drivkrafterna bakom det, egentligen?

Under tonåren blev jag smärtsamt medveten om min egen överlägsna position i världshierarkin, tack vare att jag fötts där jag fötts med de ekonomiska förutsättningarna och den hudfärgen jag hade. Jag hade svårt att acceptera det och alla de privilegier det automatiskt förde med sig. Jag ville inte på något sätt vara en del i förtrycket av andra människor.

Och så fortsatte det.

Jag sökte Sanningen och år 2008 kom den till mig, genom en serie av händelser och upplever som skakade om mig i grunden. Jag började ha esoteriska, andliga upplevelser, förnimmelser av något större som guidade mig och talade genom mig. Jag vaknade upp och insåg sanningen om vem jag var. Vad jag var. Allt som var påhitt och illusioner bara föll bort (och fortsätter att falla bort). Kvar blev det äkta, rent som snö.

Då var jag väldigt ensam i min upplevelse. Min förändring orsakade smärtsamma missförstånd mellan mig och människorna som stod mig närmast. Under flera år kände jag mig väldigt isolerad. Men sedan började människor komma in i mitt liv som förstod vad jag pratade om. Som kunde intyga att jag inte blivit galen. Att jag tvärtom blivit frisk, i ordets rätta betydelse.

Det skifte som skedde förändrade allt. Man kan säga att jag började leva livet från en annan plats. Att jag började vara från en annan plats. Inte längre begränsad av tankar kring vem jag var som person tidigare. Utan gränslös, evig. Och med det smälte många rädslor som tidigare begränsat mig bort i ljuset. Äntligen upplevde jag ett lugn och att frågan “varför?” fått sitt svar. Jag kunde äntligen vila.

Jag vet nu att många andra gått igenom den här transformationen. Och att det inte är ovanligt vi efter ett sådant uppvaknande ställs inför att “komma ut ur garderoben”. Att komma ut som det vi är: medvetande. Det är inte alltid helt lätt.

Människor som fortfarande är kvar i tankevärldens begränsade verklighetsuppfattning kommer antagligen att avfärda våra upplevelser som “flum”. Kanske kommer vi själva under en period, innan vi blivit tillräckligt modiga, att förminska våra upplevelser genom att kalla dem “flummiga”. Men vet detta, som min HumaNova-lärare Pekka så otroligt klokt påpekade:

“Det är inte flummigt – det är esoteriskt.”

Och det esoteriska måste upplevas, för att förstås.

“I seem to have loved you in numberless forms, numberless times, in life after life, in age after age forever.” ~ Tagore

Det finns kärlek och så finns det Kärlek. Jag pratar om kärleken mellan tvillingsjälar. Har du inte upplevt den kan du ha svårt att tro på att den verkligen existerar. Att den inte bara hör hemma i romanerna och filmerna. Men har du upplevt den så vet du vad jag pratar om.

Första mötet mellan tvillingssjälar är explosivt, som en kemisk reaktion som förändrar allt. Vid första anblicken är det som att våra hjärtan plötsligt exploderar av ett fullkomligt överflöd av kosmisk kärleksenergi. Jag skriver kosmisk, för känslan är att kärleken är bortom-mänsklig. Av en annan värld, en annan dimension. Explosionen ger ringar genom tid och rum och vi får känslan av allt allt som någonsin funnits finns närvarande i detta nu. Det är en otroligt stark upplevelse vi aldrig glömmer. Det är upplevelsen av ett djupt “ahaaa”, att det är så här kärlek ska kännas, att minnas, att komma hem.

Kemin mellan oss och vår tvillingsjäl är elektrisk. Även andra människor märker av energin som finns emellan oss. Det är därför vanligt att tvillingsjälar får höra från totala främlingar att deras kärlek “skänker hopp om livet” eller att man “aldrig ska släppa varandra”. Det är för att tvillingssjälarnas kärlek är helande och mycket behövd här på jorden. Tvillingsjälars kärlek påminner människor om deras essens, om vilka de verkligen på djupet är – och det är denna extatiska kärlek.

Tvillingssjälar behöver inte fysiskt röra vid varandra för att uppleva sig ha sex. Mellan tvillingsjälar sker nämligen ett konstant utbyte av kraftfull sexuell energi. Bara att vistas i varandras närvaro är en orgasmisk upplevelse. Kemin kan ofta vara så stark att det uppstår tvivel i oss kring om vi “klarar mer”. Vi kan därför behöva en paus från varandra för att återhämta oss mellan varven och klara av att sköta av våra åtaganaden som jobb, hemsysslor och andra relationer.

I kärleksakten smälter tvillingssjälar tillsammans till en, det går inte att säga var den ena börjar och den andra slutar. Det blir en njutning vi aldrig tidigare upplevt. Vi kan inte släppa varandra och kan älska med varandra i timmar utan stopp, utan att bli trötta. Det är som att energin emellan oss bara växer och växer.

Det är vanligt att tvillingssjälar som nyss träffats känner att grundläggande behov av mat och sömn uteblir, att man lever helt på kärlekens uppfyllande och närande energi.

En tvillingsjäl är en person som kan och förstår oss utantill, utan att vi behöver förklara. Tvillingssjälar har ofta en telepatisk kontakt och talar med varandra på ett energiplan, genom bilder, drömmar och meddelanden som de skickar till varandra genom olika budbärare under perioder då de är ifrån varandra. Tvillingsjälarna förs ständigt samman på oförklarliga sätt.

Kärleken mellan tvillingssjälar känns helig och väcker ofta känslor av vördnad inför både partnern och inför kärleken själv. Det är en kärlek som väcker oss och transformerar oss på djupet. Den skär rakt igenom alla lager av det som inte är vårt sanna jag. Därför kräver tvillingssjälarnas kärlek mod. Och inte så lite av den varan heller. Kraften i den heliga kärleken får faktiskt många att lägga benen på ryggen och springa därifrån i skräck. För i kärleken såg de sin egen spegelbild och den var kraftfullare än de kunde hantera. Det brukar ju sägas att det vi människor verkligen fruktar inte är vårat mörker, utan vårat ljus – och i det här fallet så stämmer det verkligen.

Kärleken mellan tvillingssjälar kan ofta ge utomkroppsliga upplevelser som är svåra att förklara för någon som inte upplevt det. Tid och rum bara smälter bort och vi är i total närvaro där vi bara vill absorbera och ge oss själva fullt ut i varje nu.

Lyckliga är de som får lyxen att möta sin tvillingssjäl i detta liv och ännu lyckligare är de som får behålla denne vid sin sida.

Om du eller din tvillingssjäl inte är redo att fullt ut möta och hela er själva, så kommer ni att gå skilda vägar. Men ett som är säkert är att bandet er emellan är obrytbart och det är bara en tidsfråga tills ni kommer att mötas igen. I det här livet, eller nästa.

Önskar du stöd och vägledning på din tvillingssjälsresa? Kontakta mig på hej@sofiekarlstrom.se eller genom kontaktformuläret på Holistisk coaching.

Varmt välkommen! 🌹

Treat yourself as you want others to treat you.

Det här året har varit intensivt och jag behöver en paus. Bort från bruset och allt som drar. Skala av. Tillbaka till nuet, mig, grunda och jorda.

Så blir det fyra dagars “hemester”. Stänger av mobil, internet, mail, Facebook och annat som ibland kan stressa. Kommer istället att ägna mig åt kropp och själ. Närvaro och passion. Yoga, meditation, bad, dans, natur – vad än hjärtat längtar efter just i stunden.

Vi ses nästa vecka! Ta hand om er tills dess.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/stockholm/mobbning-i-datorn-vanligast-mot-tjejer

Idag var jag med i flera nyhetsinslag som representant för Tjejzonen och pratade om nätmobbning och hur det drabbar unga människor idag. Jag berättade också om hur Tjejzonen stöttar genom att skapa trygga rum på nätet där ungdomar kan chatta anonymt.

Läs mer om Tjejzonen och vad vi gör här.