Author: Sofie Karlström

And once we have said that — “I don’t know” — then we have reached the end of ourselves. Then, maybe all we can do is sit in silence with the person who is suffering, or with the people who are suffering, and just say, “I will stay here with you.”

Jag läste en fantastisk text skriven av Elizabeth Gilbert igår. Den handlade om hur vi kan bemöta människor i djup sorg. Hur vi kan hantera det som inte går att förklara: varför vi ibland upplever förkrossande personliga tragedier. Texten berörde mig verkligen. Den gick ut på att det inte finns några ord som är tillräckliga i en sådan stund, utan att det bästa vi kan göra är att bara finnas där och stanna kvar.

Texten speglade för mig ett otroligt kraftfullt verktyg för att hantera smärta: var med allt som är.

I mina mest utmanande stunder, så är det vad jag alltid landar i. Det är lösningen. Förhållningssättet som fungerar. Att vara med allt som är utan för förneka, nonchalera eller avvisa. Att istället vara närvaron kring det som känns. Att acceptera det som är. Eller åtminstone acceptera att vi just i denna stund inte kan acceptera.

Se det.

Vi vet inte. Smaka på ödmjukheten och storheten i det. Vi vet inte. Varför vi är här. Varför saker händer. Vad som kommer att hända sen.

Det krävs mod att leva. Mod att inte veta. Att inte veta men fortsätta framåt ändå. Fortsätta vara närvarande med det som är.

Du kan äga jorden här
Den får liv först när du lär
Dig att se
Att det finns färger
I en vind

Jag har en nomadsjäl. Med jämna mellanrum kallar olika platser i världen på mig. Vill att jag ska komma. Det är en kärlek, en djup längtan.

Varje plats har sin speciella energi. Jag älskar att de energierna varierar så från plats till plats och jag njuter av att uppleva dem! Passionen i Spanien, heligheten på Bali, vördnaden i Etiopien, det levande i USA, naturkraften i Guatemala.

Jag fyller min själ med olika färger, smaker, ljud, dofter och förnimmelser från varje plats jag levt på. Närsomhelst kan jag sluta ögonen, andas och färdas dit, igen. Vilken lyx!

Det finns färger i en vind och det finns olika vindar. Alldeles nyss kände jag en vind i mitt hjärta. Nomadvinden, den som kommer som en ljuv bris och påminner om att det finns andra platser, andra energier. Andra själar som väntar på att möta min.

Det är så vackert. Jag blir berörd och tiden stannar för en stund. Allt bli klart. Intimt. Nära.

Kroppen vaknar, vill och längtar.

Idag lanserade jag en helt ny tjänst på min hemsida: samtal & vägledning. Det innebär att det nu går att boka tid för samtal med mig. Jag hyr rum i Humanovas lugna och mysiga lokaler på Skeppsbron i Gamla stan.

Läs mer genom att klicka här.

kommunikation (latin communicaʹtio ’ömsesidigt utbyte’, av commuʹnico ’göra gemensamt’, ’låta få del i’, ’få del av’, ’meddela’, av commuʹnis ’gemensam’, ’allmän’, ’offentlig’), överföring av information mellan människor, djur, växter eller apparater

 

Kommunikation är så mycket mer än ord. Det sägs till exempel att hela 80% av kommunikationen mellan oss människor sker via kroppsspråket, via de olika signalerna vi sänder ut på olika sätt. Men hur mycket lyssnar vi själva till vårt eget kroppsspråk? Och hur kan vi förstå kommunikation i ett vidare perspektiv?

Kroppen talar sitt tydliga språk. När den värker, blir sjuk eller får olika typer av inflammationer så signalerar den till oss att det finns obalanser som behöver tas om hand. Inte sällan hänger våra kroppsliga utmaningar ihop med det liv som vi praktiskt lever. Hur vi äter, sover och motionerar, hur våra relationer ser ut. Hur mycket vi stressar. Hur mycket obearbetade eller omedvetna känslor vi bär på. Att till exempel sakna förmågan att sätta gränser och säga nej, att ge och ge utan att få så mycket tillbaka, kan orsaka både fysisk och psykisk utmattning.

Allt handlar om utbyte eller blockering av energi. Väldigt förenklat ser jag hälsa som ett friskt flöde av energi och sjukdom som osunda blockeringar av energi. Att kommunicera är ett sätt att frigöra energi som hållits tillbaka. Alla har vi varit med om svårigheter (eller kanske till och med omöjligheter) att kommunicera. De gånger vi känner av en osynlig mur mellan oss själva och folk omkring oss. Där viljan och modet att lyssna eller få till sig information kanske inte finns. Alla har vi också varit med om när det släppt, när vi vågat säga vad vi känner eller när någon annan äntligen berättat för oss hur det legat till. Tillfällen då energin fått flöda fritt.

Och kroppen slappnar av.

Läker.

Som jag ser det är kommunikation nödvändigt för läkning, oavsett om vi pratar om konflikter människor emellan, eller konflikter inom oss själva.

Begreppet kommunikation kan även breddas mer än så, om vi höjer blicken eller stillar oss och observerar.

Vi kan också innefatta händelser omkring oss som en typ av kommunikation. Många är de människor som efter exempelvis en bilolycka eller naturkatastrof helt omvärderat sina liv – de upplever att de har fått till sig ett budskap. Som jag ser det så kommer det budskapet från själen. Oavsett om det är händelsen i sig som är budskapet, eller om det är den tolkning vi gör av den som säger något om oss själva. Genom att ställa oss frågan: “Vad kan jag lära mig av det här?” och lyssna inåt, så kan vi få svar. Tillåta en kommunikation med själen.

Lyssnar vi inte på själen så kan den skrika till oss – genom sjukdom, genom smärta, genom motgångar eller olyckor. Ser vi sedan själen som en del av en större helhet (oavsett om vi väljer att kalla den helheten för Gud, livet, universum, kärlek eller något annat) så kan vi se att allt som händer i våra liv är en typ av kommunikation.

En kommunikation som vi är en ständig del i.

Det finns många områden i samhället som skulle behöva en mer välfungerande kommunikation.

Jag tänker mycket på psykiatrin i Sverige. Eftersom jag möter så många ungdomar som upplever sig ha blivit riktigt dåligt bemötta i olika vårdsammanhang, så har jag förstått att det finns många läkare, psykiatriker och psykologer inom vården som saknar förmågan till fungerande kommunikation. Saknar förmågan till bra bemötande och att förstå tecknen. Förmågan att förstå vad en depression säger, vad ångest säger, vad ett självskadebeteende visar. Saknar förmågan att prata själ till själ, istället för människa till förutfattade meningar om sjukdom.

Psykisk ohälsa är sällan vad det visar sig som på ytan. Vi behöver bli medvetna om skillnaden mellan symptom och grundorsak. Och en psykiatri som är fokuserad på symptom och symptomlindring kommer aldrig att på djupet läka människor.

För att läka behöver vi lyssna. För att läka behöver vi tillåta kommunikationen. Låta energin, känslorna i det här fallet, att få tala. Vi behöver stilla oss. Öppna oss. Öppna hjärtat som är örat som hör själens språk.

Om psykisk ohälsa vore ett budskap som kommuniceras från någonting större, vad skulle det säga oss? Om det liv vi lever, om hur vi bygger vårt samhälle? Om hur våra skolor och våra arbetsplatser ser ut?

Och när vi hör budskapet, hur kan vi svara?

Det är mycket som förändras just nu. Kraftfulla och kärleksfulla förändringar. Även fast de på ytan kan se rent av fruktansvärda ut. En gåva som transformationen gett mig är att kunna se den underliggande ordningen i det som sker. Att se, att alla händelser har ett budskap. Att saker inte är vad de på ytan manifesterar sig som, utan att allt är universums språk.

Se den underliggande ordningen och du kommer att uppleva ett stort inre lugn. Även när det stormar på ytan. Även när känslor sliter och river i dig. Där finns tillit. Till att allt är som det ska vara (för det är ju som det är, så att vilja att det ska vara annorlunda just i detta nu är ju galenskap). När jag går rakt in i det som är med full medvetenhet och acceptans, även fast det går emot hela min mekanism, upptäcker jag att när jag fullt ut accepterar verkligheten och mina upplevelser som de är, så förändras de.

Det finns så mycket visdom i den här världen, i oss, i våra hjärtan. Ingenting är konstigt, egentligen. Ingenting är sjukt. Allt bara är, och förändras. Allt talar till oss. Vi tjänar på att lyssna. Att se det subtila. Att se med hjärtat istället för ögonen.

Vad är det som skiftar i en människa när den blir medveten? Medvetenheten har ju alltid funnits där, oberörd av ifall den lilla människan kunde förnimma den eller inte. Jag ser det som att ta ett steg bakåt, att falla in, tillbaka in i medvetenheten. Att få distans till allt det som vi varit insugna i, upptagna av, identifierade med.

Plöstsligt kan vi uppleva att vi är just det eviga och att allt som känns, hörs, syns, upplevs, sägs, skrivs och skapas, dansar i oss. Dansar i rymden som är vi. I medvetenheten.

Från den platsen kan även de mest dramatiska sakerna, som sjukdom, död och katastrofer, bemötas med ett lugn. Inte lugn som i passivitet, utan lugn som i närvaro, lugn som i “vid våra sinnes fulla bruk”.

Och därifrån kan vi agera sunt, hållbart och konstruktivt.

När vi inte dras in i illusionen av att saker är katastrof. När vi kan le åt egots skrämda tankar. Även när de verkar väldigt verkliga.

Minnesbilder flimrar förbi och blandas i min upplevelse med sorlet på kaféet. Inom mig en öppenhet och frihet, en parantes i tiden. Jag kan äntligen andas fritt och lätt. Jag förs tillbaka till blickar, skratt, beröring, dofter, livsmod, ord som uttalats och blivit kvar. Känslan är trygghet och att vara på väg. Flygplats, en ny resa. Känslominnen från olika “då” bubblar upp till ytan och för mig tillbaka till smaken av lättsalta farvälkyssar och vidöppna bultande hjärtan.

Att leva nära inpå livet.

Det finns något friskt, nytt och hoppfyllt i luften. Höst, omstart. Jag fylls och berörs av den intima känslan av att ha närvaron av allt ända inpå huden och djupare än så. Närvaron som blandas med mitt blod, mina andetag. Som en kärlekshistoria. Kanske den största.

Jag har en krigares hjärta och jag ser tillbaka på de krig jag utkämpat.

Andas livsenergi.

Mina ärr smärtar vid väderomslag och jag känner lika delar sorg, kärlek och tacksamhet för det som orsakat dem. Jag lägger dit en inre hand med läkande energi.

Jag lever. Det trygga livgivande regnet finns i mig. Stormen. Åskmolnen. De alldeles nya friska vårstrålarna som sakta värmer upp marken genom björkarnas grönskande kronor.

Jag rymmer allt.

Jag rymmer de våldsamma vågarna som slår in över klipporna i den råa senhösten och jag rymmer sommarens magiska stilla vattenyta med miljontals glimmande diamanter strösslade över sig.

Jag rymmer allt.

Jag är livet självt.

Idag har jag fått uppleva två timmar av ren och skär lyx: att möta blicken hos en människa som efter många år av smärta och förvirring har hittat hem. Hem till sig själv. Hem till det eviga oförstörbara rena. Hem till sin kärna, sin diamant.

“Det är så konstigt när jag tänker på det, att det jag sprungit runt och letat efter ett helt liv hela tiden fanns här, inom mig.”

Hon lyser. Hela hennes ansikte strålar. Blicken som inte viker undan en millimeter, utan bara är. I hennes ögon finns ett ljus som är det vackraste jag vet. Hon återspeglar den obeskrivliga skönheten i att bara vara och att känna sig helt uppfylld av det.

Den totala närvaron.

Jag får gåshud om och om igen. Mina ögon tåras, jag slappnar av, mjuknar, minns. Blir berörd. Hennes närvaro för mig tillbaka till min och vi speglar varandra. Vi vet. Vi har levt. Vi har gått en lång vandring igenom helvetet och nu som belöning kommit till paradiset. Det paradis som finns inom oss alla, när vi bara letar på rätt plats. Livets storslagenhet.

“Inget kan någonsin bli fel, bara annorlunda.”

Hon säger det på det där självklara sättet som bara finns hos den som hittat hem. Den lättnaden, att verkligen på djupet ha insett det. Att släppa taget om den ständiga jakten på att passa in, att känna sig konstant otillräcklig. Den tilliten som finns i det. Att det kanske inte blir som jag tänkt mig, men att det inte gör något. Att det blir bra ändå. Att allt redan är bra, precis så som det är.

“Det var aldrig något fel på mig.”

Tystnad. Ibland behövs inga ord för en blick kan rymma allt.

“Jag behöver inte försöka längre.”

I bakgrunden hör vi båda Colbie Caillats låt “Try”, en låt som vi har gemensamma minnen med. Vi ler. Vi skrattar. Livet. Känslan när allt är synkat.

Efter en lång kram lämnar jag min vän med en djup känsla av tacksamhet för att jag ännu en gång påmints om det jag vet: att närvaro är den största skönheten.

“Wayne has left his body, passing away through the night. He always said he couldn’t wait for this next adventure to begin and had no fear of dying. Our hearts are broken, but we smile to think of how much our scurvy elephant will enjoy the other side.

We Love You Forever Dad/Wayne.

The Dyer Family”

Det här budskapet var det första som mötte mig när jag öppnade mobilen igår morse. Jag kände genast en sådan djup känsla av förlust för mänskligheten att jag brast ut i gråt. Efter att ha hedrat min känsla av vördnad och tacksamhet för Wayne en stund, så infann sig ett stort lugn och en tillförlit. Han är hemma. Han är med oss. Han är, precis som oss alla, evig.

Min känsla var att jag förlorat en fadersfigur.

Låt mig förklara. Jag tror att varje barns själ väljer vilka som ska bli dess jordliga föräldrar. Att beslutet baseras på vad denna själ vill lära och lära ut under den kommande livstiden. Eller som jag nyss hörde det uttryckas: att barnen sitter i träden och tittar ner och väljer ut vilka som ska få bli deras föräldrar.

Khalil Gibran formulerade det så vackert:

Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av livets längtan efter sig självt.
De kommer genom er men är inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.
Ni kan giva dem er kärlek, men inte era tankar, ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.

På detta vis tror jag, precis som Gibran skriver, att vi som barn kommer genom våra föräldrar men inte från våra föräldrar. Vi kommer från det bortom-mänskliga. Det innebär att vi har vår jordliga familj, men också en andlig familj och gemenskap. Det kan innebära att vi kan ägna livstider åt att försöka förstå och komma överens med våra jordliga familjemedlemmar, medan vi kan träffa en andlig familjemedlem för första gången i mänsklig form och ögonblickligen känna att vi har full kontakt och ömsesidig djup förståelse för varandra.

I mitt fall kan jag känna ett sådant släktskap med många modiga, kärleksfulla, visa och medvetna människor som gått före mig. Som Wayne, Jesus, Buddha, Martin Luther King, Mahatma Gandhi, Dalai Lama, Frida Kahlo, Laleh, Eckhart Tolle och Oprah Winfrey. Människor som med sitt exempel inspirerat och väglett mig under min resa. För vi är alla ett och det som fanns eller finns i dem, finns också i mig.

Så tack Wayne, för allt du var och är. Ditt ljus fortsätter att skina.

Deep bow.

❤

Jag är inte en av de där människorna som prioriterar ett förutsebart och bekvämt liv. Jag är född för något större än så. Jag är skapad för att vara vild, fri och otämjd. Med vinden dansandes i håret. Jag vill inte leva ett liv fullt av säkerhet och rutiner. Jag vill leva och lita på mysteriet. Jag vill släppa taget och lita på att livet fångar mig. Jag vill älska av hela mitt hjärta. Jag vill låta mitt hjärta brista om och om igen tills det pulserar öppet, sårbart och ärligt. Så ärligt att vart och ett av mina andetag är helt och hållet nakna. Jag vill lära känna dig. Inte dina fasader och roller och tillrättalagda leenden. Jag vill lära känna ditt hjärta. Din själ. Det som glöder i dig. Allt det vilda och galna i dig. Allt det där som andra gömmer. Allt det mörka. Allt det smärtsamma. Allt det storslagna ljusaste ljusa. Hela spektrat, alla nyanser. Jag vill dela allt det med dig. Mer än jag någonsin vågat dela med någon annan. Jag vill smälta samman i extas och jag vill vara så rädd att jag skakar och ändå stå kvar. Allt det vill jag med dig. Jag vill somna och vakna bredvid dig och känna att varje dag är början på ett nytt äventyr.

I förra blogginlägget berättade jag om mitt nya uppdrag som projektledare på Miklo. Igår fick jag nyheten om ännu ett uppdrag som blivit mitt – det som volontärsamordnare på Tjejzonen! Tjejzonen är Sveriges största stödorganisation för tjejer. Jag kommer alltså nu under hösten att dela min tid mellan mina två hjärtefrågor: miljonprogrammen och den psykiska hälsan.

Blickar tillbaka på allt som lett mig hit och känner djup tacksamhet…

The Manifestation Year 2015 fortsätter och mycket är i rörelse.

I månadsskiftet juni/juli medverkade jag som representant för Föreningen Tilia på Almedalsveckan i Visby tillsammans med alla politiker, makthavare, företagare, eldsjälar och andra engagerade människor. Det var en fantastisk erfarenhet med mycket nätverkande. Gav mig känslan av att allt är möjligt. Många inspirerande människor som gav mig nyttig information om hur jag ska gå vidare med olika saker. Lyxigt också att få hänga med alla andra fina volontärer från Tilia!

I juli var jag under en vecka lägerledare på Föreningen Tilias sommarläger för unga som lever med psykisk ohälsa. En av de starkaste upplevelserna i detta liv. En fantastisk gåva att få möta de här modiga och fantastiska ungdomarna. Jag höll i stunder av medveten närvaro och föreläste om medvetenhet, det inre barnet och delpersonligheter, inspirerat av psykosyntesen. Försökte guida ungdomarna hem till kärnan och få dem att minnas de diamanter de är innerst inne, under allt som gör ont. Såg många hitta hem och blev så lycklig över det. Läs en vacker sammanfattning av  lägret här skriven av Tilias grundare Annesofie Blixt. Efter lägret var det dags för årets Pridefestival!

I augusti började jag arbeta som projektledare och konsult för Miklo tillsammans med min vän och förebild Carlos Rojas som är företagets grundare och vd. Miklo gör studier för social hållbarhet och mångfald på uppdrag av kommuner och olika myndigheter. Jag kommer att ansvara för två projekt, ett med fokus på bibliotekens service till asylsökande och ett med fokus på hur konstnärer i förorten hittar vägar till finansiering av sina projekt. Känns spännande!

Jag har varit på två intervjuer för en tjänst på Tjejzonen, där jag har möjlighet att arbeta som stöd för volontärerna. Tjejzonen har ungefär samma målgrupp som Tilia, fokuset är att stötta unga till psykiska hälsa. Väntar besked denna vecka.

Jag har också den senaste tiden fått mycket inspiration till min bok som går under arbetstiteln “Psykiskt sjuk eller kärlekskrigare?”. Jag är en bra bit på väg nu och känner att tiden är inne att boken blir skriven, efter att jag formulerat den inom mig i många år. Jag hoppas att via boken kunna påverka både människor som lider i dagsläget, politiker och psykiatrin. Jag hoppas på ett skifte i hur vi ser på psykisk ohälsa, till det holistiska och friska.

I augusti skrev också ett uppskattat blogginlägg på Tilias hemsida. Och ett till.

Den 22 augusti föreläste jag om Tilia och psykisk ohälsa på B.You-festivalen i Forshaga, Värmland. Jag föreläste tillsammans med Denise och Else, två fantastiska själar som båda gjort sina transformerande resor. Även fast jag varit livrädd för att tala framför folk större delen av mitt liv, känner jag att jag utför mitt livssyfte när jag har de här föreläsningarna och det ger mig ett lugn och en närvaro som är unik. Under den här föreläsningen lyfte jag särskilt de bakomliggande orsakerna till psykisk ohälsa som behöver förändras på samhällsnivå. Något som tyvärr ofta glöms bort när allt fokus läggs på individen och symptomlindring.

Jag har nu också startat en egen gilla-sida på Facebook, Soul lessons by Sofie, där jag delar med mig av lite reflektioner och lärdomar från min resa.

Alldeles nyss fick jag också resultaten på DELE-provet i spanska som jag genomförde i Valencia i maj. Jag blev godkänd! Det innebär att jag nu har en diplom från spanska staten som intygar att jag är flytande i spanska. Ännu en dröm uppfylld! 🙂 Det har nämligen varit ett mål att lära mig flytande spanska sedan jag var 12 år och började läsa det.

På lördag flyttar jag till Odenplan, där jag fått gratis boende av en liten ängel i ett par månader framöver. Är tvungen att lämna lägenheten här på Fridhemsplan på grund av en renovering. Var jag kommer att bo från november är ännu oklart…

Moving on, mot september, höst och nystart. Hörs inom kort fina ni!

❤

PS. Min blogg har blivit rekommenderad på denna fantastiska sida.

En vän är i mörkret just nu. Det totala mörkret som tar över allt. Klipper av alla våra band till omgivningen och får oss att känna oss totalt ensamma. Avkapade från gemenskapen. Dödsdömda.

Det var längesen jag mindes mörkret, mer än korta fragment som ibland susar förbi som en tanke, en minnesbild, en känsla som fladdrar till i bröstet. Några sekunders fritt fall. Men annars är min grund så stabil idag att jag inte faller igenom.

Jag minns tiden då det enda jag gjorde var att falla. När hela tillvaron kändes som ett avgrundsdjupt hål där jag panikslagen försökte greppa tag i väggarna, greppa efter något som kunde stoppa fallet, utan att lyckas. Jag minns den totala skräcken som gjorde mig handlingsförlamad, som skapade kortslutning i hjärnan, gjorde det omöjligt att tänka klart eller ta in vad andra sa till mig. Akut krisreaktion i hela systemet. Chock.

Jag läser min väns ord och jag fylls av enorm ödmjukhet inför livet. Inför det faktum att jag idag kan känna kärlek, både till mig själv och till och från min omgivning. Att jag kan känna trygghet. Mening. Tillit. Att jag kan förnimma godhet. Allt detta är en ren lyx som inte är alla förnunnat.

För många lever i helvetet på jorden. I förtrycket. I all jävlighets jävlighet. I det där mörkret som stängt ute allt ljus, det där mörkret som får ljuset att förvridas och verka falskt. Mörkret som förvrider skratt till något att förakta, leenden till groteska masker. Mörkret som förlamar och stänger in. Stänger av.

Psykisk smärta är det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Den tuffaste utmaningen jag överlevt. Genomlevt. Jag minns känslan av att aldrig få en paus. Att tvingas fortsätta kriga fast krafterna för längesen tagit slut. Känslan av total maktlöshet och utsatthet. Känslan av att vara totalt i mörkrets våld.

Något av det värsta med mörkret är just att det stänger ute alla positiva minnen, så att endast mörkret och ondskan blir sann. Det fängelset. Det önskar jag inte någon. Att bara ha kontakt med sin smärta och inget annat.

Jag skulle vilja avsluta med något hoppfullt. En förklaring. Något meningsfullt. Men allt jag kommer på att skriva, skulle bara förringa mörkrets makt över oss. Det enda jag kan säga, till er som inte är i mörkret, är: Var tacksamma och ödmjuka att det inte är du.

Till er som är i mörkret, kan jag bara säga: Håll ut.

I början av varje år brukar jag intuitivt känna in vad jag under det kommande året ska fokusera på i min livsresa. Utifrån det väljer jag ut ett eller två ord som liksom blir som en affirmation som jag bär med mig.

Inför detta år så kände jag helt enkelt att 2015 för mig skulle komma att bli “The Manifestation Year”, året då mycket av mitt hårda arbete skulle ge frukt. Att min uppgift där mest skulle vara att våga och att ta emot. Och hittills har det visat sig stämma.

Strax innan nyår blev jag kontaktad av en person som jag länge sett som en förebild och inspirationskälla. Han skickade mig ett av de mest spännande mail jag någonsin fått och frågade mig om jag tillsammans med honom och några andra ville börja tänka stort. Jag blev smickrad och glad och svarade: Självklart!

I slutet av 2014 fick jag också den stora äran att ha det övergripande ansvaret för Tilia, en förening som stöttar unga människor som lever med psykisk ohälsa. Så det var så jag inledde mitt 2015 – på en drömposition. På en plats där jag dagligen fick göra saker som för mig kändes viktiga och meningsfulla, där jag fick användning av mina kunskaper och erfarenheter. Där jag fick stötta andras processer och inre resor.

I februari gick en annan dröm i uppfyllelse då jag tillsammans med min vän Michaela Thelander-Looström fick hålla HumaNovas första direktsända webbinarie någonsin. Vi pratade missbruk och medberoende under titeln “Den medberoende som nyckelperson”. Vår tanke var att flytta fokus från missbrukaren till alla de människor som lever och lider runtomkring. Sprida lite medvetenhet kring det. Vi fick otroligt bra respons och upplevelsen som helhet gav oss mersmak.

Sen kom mars och jag gav mig återigen av till mitt älskade Spanien, denna gång till Valencia. Tanken var att under tre månader uppfylla två drömmar: att ta DELE-diplom i spanska och att skriva klart min bok som jag jobbar på. I slutet av maj gjorde jag DELE-provet innan jag återvände till Sverige. Boken blev inte färdigskriven, men är under arbete. Allt sker när tiden är inne.

Tillbaka i Sverige flyttade jag in i ett nytt hem, en mysig etta på Fridhemsplan i Stockholm, nära till allt. Innan jag åkte till Spanien flyttade jag ur min älskade lägenhet i Kärrtorp och var inte på det klara med var jag skulle bo när jag återvände. Som så ofta valde jag att ha tillit och så löste det sig bara någon vecka innan jag kom hem, via en vän. Jag är så tacksam för det. Lägenheten andas styrka, handlingskraft och mod. Helt rätt för var jag befinner mig just nu i livet.

Juni har bjudit på lägerledarutbildning för Tilia. I slutet av juli kommer jag som lägerledare att tillbringa en vecka ute på Värmdö tillsammans med 17 ungdomar från olika platser i Sverige. Lägret kommer att innehålla en hel del “bara vara”, men också föreläsningar, delningar, lek och kreativitet. Jag kommer också att vara särskilt ansvarig för tre tjejer som jag kommer att ha dagliga stödsamtal med. Längtar!

Idag bokade jag även båtbiljett till Almedalen (29 juni—5 juli), dit jag ska med Tilia för att medverka på våra seminarier, sprida information om föreningen och följa diskussionerna kring olika samhällsfrågor mitt i “maktens centrum”.

The Manifestation Year, so far…

Det kvarstår ju fortfarande ett halvår av detta år och någonting säger mig att det är ett riktigt äventyr som väntar mig. För tillfället är jag öppen för vilken riktning jag ska ta, lyssnar in hjärtat och väntar in själen. Har full tillit till att saker blir precis som de ska vara då.

Det här med att vara 30 år känns inte helt fel ändå. 🙂