Att släppa taget om dig

Det “logiska” egot vill förstå… “Varför blev det inte vi? Varför är vi en omöjlighet?”. Många stora berg har jag bestigit, men det här… omöjligt. Jag når inte fram. Den andra viljan som krävs finns inte. Dörren är stängd. Trots det har jag stått där och knackat… och väntat… och knackat. I åratal. Tills nu.

Jag har bestämt mig för att gå vidare. Släppa taget. Verkligen fullt ut lita på att det bär. Att det finns frihet bortom dessa bojor.

Det har varit så svårt att acceptera det omöjliga eftersom min vilja, min envishet och min tro på mig själv har varit så enormt starka. Jag har känt: “Hur ska något någonsin kunna stoppa mig?”. Det som skiljer det här från andra berg jag bestigit är att denna dröm involverade en annan person utöver mig.

Det är dags för förnyelse, på många olika plan, och det känns som att de alla korsbefruktar varandra. Jag börjar inse att släppa taget kan vara en enormt vacker gåva vi kan ge oss själva. Att släppa taget kan handla om att ha tillit till att livet vet. Att livet är klokt. Att dörrar är stängda av en anledning.

Det som hjälper mig nu är insikten att det kan vara både och. Frukten av ego-strategier och ett själsligt band. Istället för att försöka lista ut vilket av dem som är sant. Så är det både och. Men det betyder inte att jag ska vänta, eller att du är rätt.

Jag älskar mig själv mer än att hålla kvar detta band.

Så jag klipper det nu.

Kidnappad igen


Jag fick ha dig hos mig en stund i lugn och ro. Jag fick möta dig, omfamna dig och återförenas. Bara andas tillsammans en stund i livet. Men, som vanligt, precis när tilliten börjat byggas upp igen så märker jag att någon annan börjar prata genom din mun. Spetsiga ord som inte är dina. Någon annan börjar titta på mig med hånfull blick genom dina vackra ögon. Förvränga mina ord.

Drogpersonligheten är tillbaka och du är kidnappad. Jag kan inte nå dig längre, även fast jag vet att du finns någonstans där inne. Smärtsam, plötslig separation. Du rycks bort.

Och du är plötsligt brutal i din kritik mot mig. I dina attacker, din bespottning av vem jag är. Du förvränger mina goda intentioner och gör dem till påhopp som du slänger tillbaka på mig. Din ilska tar helt orimliga proportioner och den hugger mig rakt i magen. Det jag hör mellan raderna är: “Vem f-n är du att våga älska mig? Vem f-n är du att våga påminna mig om kärlek?”.

Det är som att du vill att jag ska vara din fiende.

Att släppa taget om en älskad person som är kidnappad av sin drogpersonlighet, är otroligt svårt. Även om alla som gått före säger att det är det man måste. För sin egen skull. För man kan inte rädda eller förändra någon som inte vill bli räddad eller förändrad. Som inte är där. Vi kan bara ta ansvar för oss själva och sätta oss själva i säkerhet.

När man är anhörig är det väldigt lätt att börja tvivla på sin egen verklighetsuppfattning. På sina egna intentioner.

Håll ut. Rå om dig själv.

Jag ber att du inte är borta länge denna gång.

Det går en okänd syster vid din sida

10734266_763558280377369_7161423438206745293_nDen här mycket trösterika texten är hämtad ur boken Någonting bättre är redan på väg av Maria Scherer. Den hjälpte mig mycket en gång i tiden, så jag ville dela den med er.

~

En syster utan namn och utan ansikte. En syster som du ofta förnekar eller inte låtsas om. En syster som du inte känner – men ändå känner så väl. Det går en okänd syster vid din sida. En syster som är din själs tvilling och vars röst många gånger är starkare än du tror eller vill kännas vid.

En röst som ofta talar om att du inte kan, inte duger, inte är god nog, inte värd att lyckas, att ingen tycker om dig, att ingen vill ha dig.

Det går en okänd syster vid din sida.

Hon talar till dig – men du låtsas som om det är din egen röst – eller ännu värre – alla andras röst. Alla tycker du är oduglig, ful och misslyckad. Du har ju märkt det själv på sista tiden. Hur så många viker undan och försvinner. Hur alla drömmarna krossas allt snabbare och ligger där som smältande iskristaller i en het och förtärande sol. Och ingenstans finns det träd och vatten att svalka sig vid. Ingenstans finns nåd.

Det går en okänd syster vid din sida.

Oftast märker du henne knappt. Hon smyger sig på dig både smidigt och försåtligt. Hon väntar där ute i skuggorna och frågetecknen och just när du tycker att du skymtar hoppet och ljuset igen smyger hon sig på dig och slår till.

– Det var inte ljuset i din hopplösa tunnel, viskar hon gäckande och drar dig allt längre in i skuggorna.

– Det där var bara en blixt och en hägring och snart kommer din själ för alltid att vara inbäddad i ett hotfullt mörker.

Det går en okänd syster vid din sida.

Vem är hon då? Var kommer hon ifrån? Vad vill hon dig och varför är du så rädd för henne? Varför känns hon så hotfull? Hon är du – och ändå inte du. Hon är den som hugger dig i självkänslans sköraste delar varje gång du fattat ett beslut och bestämt dig för att äntligen bli lycklig och våga älska och våga lyckas.

Du tror att du fattar dina beslut i stark och opåverkad ensamhet. Du tror att du är självständig och modigt djärv… men du glömmer henne… din okända syster. Hon är du – men ändå inte du. Hon är din själs spegelbild och din själs okända tvilling. Ni föddes samtidigt – men du växte, utvecklades, lärde dig hantera livet och dina rädslor, medan hon blev kvar.

Hon blev kvar i barndomens svartaste rädslor och orättvisor. Hon blev kvar i de dunkla dagarna då du inte hade någon röst eller kraft att försvara dig. Då man hotade dig och anklagade dig och kanske slog dig både fysiskt och psykiskt utan att du kunde göra någonting åt det. Hon stod bredvid och såg all din förnedring och hur man skadade dig. Hon såg hur man knäckte dina vingar, just när du trodde att du kunde lyfta och flyga långt bort och högt ovanför skammen och den förtärande rädslan.

Varje gång du känner att du vill be henne gå är det som om alla de gamla bilderna kommer tillbaka. Du är så liten och värnlös och man har brutit dina vingar. Du ligger där som en hjälplös fågelunge på golvet och varje gång du försöker resa dig upp gör det ont.

Det går en okänd syster vid din sida.

Åren har gått. Du kanske är både vuxen, medelålders eller äldre. Åren har gått och du har lyckats i den yttre världen. Säkert har du varit duktig, arbetsam och flitig. Rädda barn blir ofta de mest ambitiösa och säkert har du kvävt många av de där obehagliga minnena. Och inte skulle väl någon tro att du… som är så effektiv och rationell, så glad och trevlig… inte skulle väl någon tro något annat än framgång om dig…

Men de vet inget om ditt hemliga rum. Det där förseglade rummet utan fönster och utan ljus. Det där hemliga rummet som du går in i ibland och där du ser dig själv som på gamla, bleknande fotografier. Ett litet väluppfostrat barn med solen i ögonen och nystrukna kläder – men med så rädda ögon. Och ibland ser du en skugga, eller en suddig ring – knappt skönjbar – på fotografierna och då vet du att det egentligen är henne du ser. Hon som alltid var med, hon som såg allt och som stannade kvar. Hon som inte vågade bryta med lidandet.

Det går en okänd syster vid din sida.

Betrakta henne och möt hennes blick. Se henne – ta in henne och gör henne synlig efter alla dessa år. Hon är ju fortfarande bara ett barn, medan du fick förmånen att växa upp och vända ditt ansikte mot ljuset och framtiden. Hon kommer kanske alltid att finnas där. Hon kommer alltid att känna till saker om dig som ingen annan vet. Hon kommer alltid att andas mycket nära dina mest smärtsamma minnen. Hon kommer alltid att göra ont… som livet självt. Men hon är också din yttersta befrielse. Din yttersta spegling mot en ny himmel och en soluppgång du ännu inte gått in i. Hon är du – och ändå inte du.

Nästa gång hon talar till dig måste du komma ihåg att hon egentligen är ett vettskrämt litet barn som försöker fly sina minnen och få tröst av dig. Hon vill inte skrämma dig – hon vill få tröst och hjälp. Det är inte du som ska vara rädd för henne. Det är du som ska trösta henne och påminna henne om att det inte är så farligt som det ser ut. Det är du som ska påminna henne om ljuset och glädjen.

Hon blev kvar – och du gick vidare.

De kanske bröt dina vingar – men du lärde dig att flyga igen – trots allt – högre och snabbare…

Det går en okänd syster vid din sida.

Vaken och berörd mitt i natten

IMG_8071

Klockan är snart två på natten och jag sitter vaken. Jag har haft en lugn fredagskväll hemma själv i min oas. Jag gillar mina stunder med mig själv, nuförtiden. Att bara få landa, slappna av, tänka klart tankarna tills de glider iväg. Känna hjärtslagen, pirret i bröstet. Bara vara.

Det är lyx.

Mmmmmm. Jag är eftertänksam och berörd. Tittade nyss på filmen The Way av Emilio Estevez. Den handlar om en far som går den 80 mil långa pilgrimsleden i norra Spanien efter att hans son har dött. Jag tyckte att den var så vacker… och sorglig. Det kom en del tårar, ibland väldigt kraftigt. Filmen påminde mig om min moster, Barbro, som alltid kommer att vara en pilgrim i mina ögon. När jag var yngre var hon min största idol. Hon jobbade med film och tv och mellan jobbprojekten så reste hon runt i världen.

Hösten 2004 var jag 19 år och åkte till Málaga i Spanien för att läsa spanska en termin. Barbro kunde spanska efter sina resor i Latinamerika och jag längtade så tills jag skulle komma hem till Sverige igen och kunna prata med henne. Jag minns att jag ville imponera lite på henne, hon som var så cool. Men innan jag kom hem åkte hon till Thailand. Hon bodde i en bungalow på stranden i Khao Lak den 26 december, då tsunamin kom.

Kan inte fatta att det nu i december har gått 10 år sedan dess.

Vi vet aldrig vilken stund som kommer att bli vår sista. Det bär jag alltid med mig.

Ta chansen att tala om för era nära och kära hur mycket de betyder för er. Ställ alla frågor, allt ni undrat men kanske inte vågat fråga. För en dag så är det enda som finns kvar personens röst på en telefonsvarare.

Lösningen på allt jag inte står ut med i den här världen

How-Raise-Happy-Child

I snart 30 år har jag med en forskares maniska hängivenhet undersökt världen och människorna. Smärtan, sorgen, längtan, kärleken. Ibland på avstånd. Ibland genom att genomsyras ut i varendaste liten cell och låta mig förtäras till dödens gräns (Dödsriket är såå spännande och vackert!).

Min forskning har varit passionerad. Jag har inte velat missa några nyanser, några pusselbitar. Jag har rest och sökt, i det yttre och inre. Jag har knarkat livsöden. Jag har lyssnat på det som sägs, bortom orden. Och någonstans mitt i allt, så började jag se mönster och hitta svar.

På hemligt uppdrag
Ibland har jag känt att jag är här på hemligt uppdrag, dumpad på jorden av mina syskon från en annan planet, en annan galax. Min hjärna har outtröttligt felsökt mänskligheten genom att felsöka sig själv, medveten om att det som sker där ute i världen bara är en spegling av det som händer i mig.

Vad är det som gör oss människor så benägna till destruktivitet? Till att skada oss själva och andra? Jag har så gärna velat hitta koden och därmed, lösningen.

Kanske är allt detta bara ett uttryck för en total oförmåga att acceptera lidande. Det må så vara.

Jag jobbar på det.

Så här långt har jag i alla fall kommit i min forskning: Jag upplever att alla mänskliga företeelser som genererar smärta och lidande har sin rot i två saker; det mänskliga egot och våra inre sårade barn. Låt mig förklara.

Det mänskliga egot
Fram tills för några år sedan så var jag, som de flesta människor, helt identifierad med mitt ego, det vill säga med mina tankar och känslor. Det fanns liksom ingen distans mellan mig och dem. Det innebar att jag trodde på mina tankar, som ibland var snälla och ibland tyranniska. Det innebar också att jag ofta agerade ut mina känslor, på bekostnad av människorna omkring mig. När jag tänkte att livet var helt jädra värdelöst så trodde jag på det och när jag kände att jag var en värdelös person så trodde jag även på det. Det fanns inget ifrågasättande. Ingen betraktare. Inte då.

Med tiden kom jag i kontakt med den där betraktaren som har sitt säte i vårt självaste medvetande. Istället för att kastas fram och tillbaka mellan stressande tankar och känslor, så kunde jag ta ett steg tillbaka och betrakta kaoset som en film. Som något separat från mig. Som något som bara hände och som, hur konstigt det än må låta, egentligen inte hade med mig att göra. Jag insåg att det helt enkelt bara var på det här viset det mänskliga sinnet fungerade. Vilken märklig lättnad! Det som tidigare varit gravallvarligt blev nu nästan komiskt och jag kunde med empati och kärlek se på den där lilla personen som jag trott att jag varit, den lilla personen som var så hård mot sig själv och tog sig själv på så stort allvar.

Det här skiftet har varit helt revolutionerande för mig. Jag känner mig befriad. Befriad från skuld och skam, befriad från prestationskrav, befriad från ångest, panik, oro, katastroftankar, dömanden. Det kan finnas där, men det är inte jag. Jag är något bortom det, något större, något oändligt, något oförstörbart.

Det sårade inre barnet
Den andra grundorsaken till lidande och destruktivitet är det som inom terapeutiska sammanhang brukar kallas för det “inre barnet”. En helt genialisk metafor som verkligen funkar, ett verktyg för djup känslomässig läkning.

Faktum är att de flesta av oss går igenom livet med inre sårade barn. Det är, som jag ser det, en av grundorsakerna i allt från drogmissbruk, depression, våldtäkter, krig, mobbning, rasism, you name it – allt som orsakar lidande.

Så hur uppstår detta sårade barn? Teorin om det inre barnet utgår ifrån att det är i princip omöjligt för föräldrar att möta alla sina barns behov, hur gärna de än vill. Det lilla nyfödda barnet har ett enormt behov av trygghet, förutsägbarhet, kärlek, bekräftelse och att få sina känslor speglade av en vuxen som inte är rädd för dem. När behoven inte blir mötta, eller när barnet i värsta fall utsätts för försummelse, misshandel och våld, så skapas trauman och känslomässiga sår. Många av dem blir nedfrysta i det undermedvetna, varifrån de påverkar våra liv som vuxna mer än vi någonsin kan ana.

Eftersom vi oftast varken lär oss av våra föräldrar eller skolan hur vi ska ta hand om våra inre barn så börjar de ställa till problem för oss på en mängd olika sätt. Istället för att förstå att våra föräldrar inte har förmågan att möta oss fullt ut, så vänder vi som barn ilska, besvikelse och sorg inåt och tror att det är något fel på oss, med låg självkänsla och kanske till och med självhat till följd. Människor med den inre miljön orsakar inte sällan mer smärta för både sig själva och andra.

Lösningen på lidandet
Jag inser att min ansats är våghalsig, att försöka peka mot en lösning på så stora frågor som krig och våld, men jag tror att jag är något viktigt på spåren. När vi dels blir medvetna om att vi inte är det som pågår i våra “egon” och dels, som vuxna, tar ansvar för våra inre barn, då händer det riktigt häftiga grejer.

Vi kan då uppleva en känsla av frid, acceptans och kärlek som vi aldrig varit med om. Vi kan uppleva förlåtelse, insikt och befrielse. Vi kan se bortom allt det som separerar oss från andra människor och istället se det vi har gemensamt: ett rätt besvärligt ego och ett inre barn som, när vi tröstat det, kan lysa upp hela världen med sitt skratt.

För mer läsning om det “inre barnet” rekommenderar jag varmt John Bradshaws bok Homecoming (på svenska: Frigör ditt inre barn). Se även klipp på YouTube.

Om att ta ansvar för våra behov

manifestingpowers“Be, och ni skall få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas.” ~ Matteusevangeliet 7:7-8 ”

Människor tar de mest märkliga omvägar för att få sina behov mötta och tillfredsställda. Istället för att rakt ut tala om vad vi önskar och upplever att vi behöver, så har de flesta av oss lärt oss att skämmas för våra behov. Vi manipulerar och beräknar. “Om jag gör si och så kanske den andre ger mig det jag vill ha”.

Kanske beror det på att de flesta av oss inte är medvetna om våra behov. Vi drivs av en vag längtan efter något som känns bra, men vad det är, det vet vi inte. Vill vi bli sedda? Bekräftade? Accepterade? Känna gemenskap? Bli lyssnade på och tagna på allvar? Bli omhållna? De är alla allmänmänskliga behov.

Så vackert och skönt livet kan bli när vi tillslut ser och förstår våra behov, släpper skammen och börjar kommunicera. “Så här är jag. Just nu känner jag behov av… Jag skulle verkligen uppskatta om du… Ja, precis så”. Vi tar då vuxenrollen i våra egna liv och tar ansvar istället för att manipulera och bli passivt-aggressiva när vi inte får det vi vill ha.

Vi bär ju ofta på en barnslig önskan om att våra nära och kära bara ska förstå. Vi tycker att de bara ska fatta det som är så uppenbart – vad vi behöver. Det här är grunden i oändligt många relationsproblem. Att ta saker för givet. Att utgå ifrån att vår partner ska tillfredsställa våra behov utan att vi uttalat dem, som om endast det vore äkta kärlek. “Om jag behöver be om det så förlorat det ju halva poängen”.

Är det verkligen så? Min upplevelse är att relationer kan nå en helt ny dimension när båda parter tar ansvar för sina behov och att kommunicera dem. Så många missförstånd som kan undvikas då. Och, som grädde på moset, så ökar ju chansen att vi blir mötta, precis så som vi vill, rätt markant.

Föreläsning om medberoende och relationsberoende

djavulsdansen-ny1280-jpg
Se Djävulsdansen på http://www.svtplay.se/djavulsdansen/

Många av er kanske såg “Djävulsdansen” på SVT i höstas som handlade om medberoende, ett tema som berör flera miljoner människor i Sverige. Många associerar medberoende till att vara anhörig till en alkoholist eller narkoman. Men ett medberoende kan skapas i mängder av olika dysfunktionella familjemönster.

I grund och botten så handlar medberoende om att inte veta var gränsen mellan mig och dig går. Mellan mitt och ditt. Mitt ansvar och ditt ansvar. Mina känslor och dina känslor. Medberoende kan uppstå när vi som barn inte blir respekterade och accepterade som vi är. Så vi börjar anpassa oss och skapa ett falskt jag. Vi tappar kontakten med våra känslor och det som verkligen är vi. Och framöver kommer alla situationer som påminner oss om våra ursprungliga känslor att vara smärtsamma och skrämmande för oss. Så vi bygger försvar och undviker det som egentligen är vår räddning. Många människor behöver därför hamna i någon slags kris för att få upp ögonen för och börja bearbeta sitt medberoende.

För alla som är nyfikna på medberoendets påverkan på oss, rekommenderar jag starkt filmklippet via länken här nedan.

HÄR ÄR FÖRELÄSNINGEN!
Se föreläsning från Beroendedagarna 2014 med Torbjörn från behandlingshemmet Korpberget: Medberoende och relationsberoende

True Nature Retreat, Bali

10624781_10100353509356284_456104592578608398_nAllt började med ett sms från min vän Daniela i början av september. Hon hade sagt upp sig från sitt jobb och kände att hon behövde komma iväg. Eftersom jag också sagt upp mig nyligen så passade det mig perfekt. Efter att ha sett filmen “Eat, Pray, Love” så bestämde vi oss för Bali och bokade biljett. Via Google hittade vi H2O Yoga Meditation Center på paradisön Gili Air, som ligger en bit utanför Bali i Indonesien.

Välkomstmötet på retreatet. Vi var 16 stycken förväntansfulla deltagare i åldrarna 22–68 år. Vissa helt nybörjare inom yoga, andra vana yoginis och yogis. Jag och Daniela hade en 26 timmar lång flygresa och några dagar i fantastiska staden Ubud, Bali, bakom oss. H2Os ägare, australiensaren Bindu, hälsade oss alla välkomna och berättade om hur han kom till Gili Air för två år sedan och fick idén om att öppna ett yogacenter. Några veckor senare tittade han på mark att köpa och några månader senare var han igång med att bygga upp centret.

Centret består av en huvudbyggnad med kontor, kök och terass och sedan en rund så kallad yoga shala, där yogaklasserna hålls. Längre ner på gården finns även en stor yogasal byggd i bambu! På gården finns också flera bungalows där deltagarna bor under retreatet. Centret har en katt och några tuppar och hönor.

De åtta dagar vi hade framför oss kallas True Nature Retreat och innehåller både klasser i meditation, yoga, yogisk filosofi och annan fysisk träning. Retreatet är lika mycket en träningsresa som en resa i det inre.

Ungefär så här såg vårat schema ut om dagarna:

10600654_10153422539215400_2706537451866678660_n05.30 Vaknade till tuppar och andra små djurs läten
05.45 Mötte upp gruppen utanför receptionen och gick ner till stranden
06.00–06.45 Meditation på stranden i soluppgången
07.00–08.15 Morgonyoga
08.15 Frukost
09.00 Nässköljning (ovant för många, men jätteskönt och fräscht!)
09.30 Elementdiskussion (varje dag hade ett tema som eld, jord, vatten, luft)
10.30 Gemensam aktivitet som bad eller snorkling
11.00–16.00 Fritid att sola, chilla på stranden, upptäcka ön, äta lunch på valfri restaurang
16.00–16.45 Eftermiddagsklass som varierade från dag till dag (cirkelträning, föreläsning, film)
17.15–19.15 Meditation och andra övningar nere på stranden i solnedgången
19.30 Middag på retreatet
20.30–21.15 Kvällsmeditation med tibetanska skålar

True Nature var verkligen ett passande namn för detta retreat. Dels så bodde man verkligen nära naturen, mitt på en liten ö omgiven av turkosblått vatten och utan bilar, mopeder och andra fortskaffningsmedel förutom häst och vagn och cykel. Alla gator bestod av sand. Dessutom var dagarna uppbyggda kring de fyra elementen vilka integrerades på ett häftigt sätt genom att varje dags klasser hämtade inspiration från de elementen. Vi fick också konkret uppleva varje elements koppling till våra kroppar och sinnen.

Att gå upp vid 05.30 varje dag kunde ha varit mardrömmen för en “morgontrött” som jag, men det var underbart att smyga upp så tidigt och vakna till i solens första strålar på stranden. DET om något, är vad jag kallar LYX!

1932231_10152700078876928_1240629019384713428_nUnder middagarna praktiserades det som kallas “mindful eating”, att inte bara slänga i sig maten utan att äta i lugn och ro, verkligen känna smakerna och äta med vördnad för allt och alla som medverkat till att maten hamnat där på vår tallrik. Det var även inget prat som gällde under middagarna. Det var i början lite ovant, men man vande sig och det var jätteskönt!

Något som var en riktigt spännande erfarenhet var också en hel dags total tystnad. För många var det höjdpunkten på hela veckan. En annorlunda upplevelse som födde många insikter på olika plan.

Under retreatet så fick vi delta i några olika ceremonier som jag inte ska avslöja för er som är sugna på att åka. Men det var jättehäftigt. Hela retreatet var verkligen som en reningsprocess för kropp och knopp, hjärta och själ. All fantastisk mat vi åt var vegetarisk och ekologisk.

1483382_10153420530630400_7291770924294988841_nUnder resan så kom jag snabbt i form rent fysiskt och en av de största lärdomarna jag tog med mig hem från resan var att jag är mycket starkare än jag tror, att jag mår bra av att träna och att jag inte ska låta mina tankar stå i vägen mellan mig och det som får mig att må bra!

Jag lämnade retreatet med nyfunnen styrka, energi och målsättningar för mitt liv framöver. En riktig boost!

Jag kan verkligen rekommendera det här retreatet till alla som är nyfikna. Det kostar cirka 4 000 SEK och inkluderar då allt som står på schemat, mat och boende för 8 dagar. Det är mycket billigare än många andra retreats på Bali. Både jag och Daniela var övernöjda. Alla lärare vi hade under retreatet var väldigt kunniga och engagerade.

Kommer aldrig att glömma denna resa!

1011278_10152700079156928_5375212559626098003_n
Jag och Daniela på stranden, Gili Air.

Läs mer om H2O Yoga & Meditation Center här.

Vet du om att du är en diamant?

1049_53341070399_7950_nPostade följade inlägg nyss som en statusuppdatering på Facebook och tänkte att ni också skulle få läsa det här.

I december 2008 fick jag i Cancún, Mexiko, en insikt som var helt revolutionerande för mig. På insikten följde ett perspektivskifte som kom att i grunden förändra min förståelse av människan och världen. Tänker dela med mig av vad som hände då och se hur ni upplever det. 🙂

Efter en alkoholdränkt natt på en av Cancúns populäraste nattklubbar vaknar jag tidigt och hasar mig ner till hotellobbyn. Där sätter jag mig halvt groggy vid gästdatorn och börjar skriva ett nytt inlägg på Resdagboken. Helt inne i min egen bubbla märker jag inte att det sitter en man i soffan bredvid mig. Plötsligt noterar jag bara att det är någon som börjar prata på spanska. Först hör jag det som i en avlägsen dimma, men sedan hör jag tydligt de orden han uttalar och förstår – till min förvåning – att det är mig han talar till.

Jag tittar upp från tangentbordet och möter hans blick. Han är en kortväxt äldre mexikansk man med tydliga mayadrag. Klädd i propra beiga kläder från topp till tå och ett par stora glasögon med subtila silverbågar på nästippen, ser han väldigt anspråkslös ut. Han ler inte men hans glansiga mörkbruna ögon utstrålar en varm vänlighet och ett stort lugn. När min blick möter hans känner jag att min kropp slappnar av och instinktivt vet jag att det han säger till mig är väldigt viktigt. Jag lyfter händerna från tangenterna och vänder mig på stolen så att jag sitter mitt emot honom.

“Hur visste han att jag pratar spanska?” tänker jag hastigt innan jag flyttar fokus till att ta in det han faktiskt sitter och säger.

Halvåret som lett upp till den här punkten hade varit kaotiskt för mig. Jag hade avslutat en sex år lång relation, slutfört min högskoleutbildning i journalistik och etnologi, börjat jobba med mitt drömjobb på hjälporganisationen ActionAid, drabbats av panikångest och depression, haft två korta men intensiva på varandra följande kärleksrelationer, sagt upp mig från jobbet och gett mig av till andra sidan världen.

Jag var nog mer öppen för förändring än jag någonsin tidigare varit och kanske var det därför orden träffade rakt i hjärtat när den äldre mexikanske mannen säger:

– Du är inte dina tankar eller dina känslor. Du är inte din kropp. Du är en diamant. En oförstörd diamant som genom livet blivit inbäddad i lera. Därför kanske du inte kan se diamanten just nu, men den finns där. Den diamanten är ditt medvetande och det är vad du verkligen är.

Det var storslaget. Det lät jätteflummigt så klart, men det slog an i någonting i mig som jag aldrig varit i kontakt med tidigare och känslan som liksom exploderade från mitt hjärta ut i min kropp var ett stort “Jaaaa!!! Äntligen!!!”. Jag kände mig lycklig. Hemma.

Med ens kände jag en stor tacksamhet och en djup respekt för den här främlingen som precis sagt det jag behövde höra mest av allt.

Vi satt och pratade i någon timme till innan jag gick upp till rummet och väckte min vän Veronica Harmanen. Jag ville att även hon skulle träffa den här storslagne mannen. Hon följde något motvilligt med ner till lobbyn, skakade hand med mannen och utbytte några fraser. När vi gick därifrån så frågade jag vad hon fått för känsla av honom. Hon tyckte att han var en vanlig mexikansk gubbe. Haha.

Men för mig var allt förändrat. Insikten att jag inte är mina tankar och känslor, utan något djupare bortom det, något så vackert och dyrbart som en diamant, var det bästa någon hade kunnat ge mig.

Den insikten blev början på en lång fantastisk resa in i djupet av mig själv, där jag fortsatte att hitta skatter som jag aldrig hade kunnat föreställa mig innan den där dagen i Mexiko i december 2008.

(Mannen i berättelsen är han till höger på bilden.)

Gracias a ti Victor, por despertarme de mi dormir!

Transformation och förnyelse

Jag håller på att landa efter några veckor på Bali. Under resan deltog jag bland annat i mitt livs första retreat tillsammans med min vän Daniela. På plats njöt jag av upplevelsen men tänkte lite besviken att det inte var så mycket nytt. Nu när jag kommit hem inser jag att resan inte handlade om att lära in nya saker, utan att fördjupa den kunskapen och erfarenhet som jag redan har. Att verkligen vara i kroppen, fortsätta att möta känslorna som de kommer och förankra det som sker i mitt innersta.

Mitt liv transformeras på så många plan just nu. Jag släpper taget om koncept och föreställningar jag identifierat mig med i åratal. Följden är en utvidgad känsla av frihet; både de fysiska förnimmelserna i min kropp och en upplevelse av större valfrihet i livet. En djupare insikt om att jag är fri att välja hur jag vill leva mitt liv, bortom alla normer och tyckanden omkring mig.

En stor skillnad sedan tidigare, var att jag lämnade Sverige utan några egentliga behov av att göra det. Jag hade heller inga problem med att komma tillbaka (även om det väckte nya känslor). Tidigare när jag rest har jag ofta  känt eufori och flyktkänslor vid avresa och tyngd, ångest och motvilja vid hemkomst. Nu var det bara… fritt. Flödande. Skönt.

Det händer saker.

Under tiden på Bali fick jag inre vägledning i form av återkommande ord och bilder. De pekade mot Valencia. Tillbaka till Spanien där jag varit så många gånger, men en ny plats, en ny erfarenhet. Liv. Utforskande. Återigen känns det inte som en flykt, utan som mer som ett kall. Att resa i samklang med mitt hjärta.

Jag litar på det.

Transformation och förnyelse.

Baksidan av sanning

Den som söker, den finner.

Sanning, medvetenhet, upplysning. Det är vad jag sökt, intensivt, de senaste åren. Som en labbanalytiker har jag dissekerat varenda förnimbar del av mitt inre, vänt och vridit, inventerat. Som en mycket noggrann städare har jag tömt källaren, städat på vinden, rensat ur, organiserat i lådor och bara behållt det jag absolut älskar och använder. Som en klostermunk har jag studerat filosofi, psykologi, religion och olika livsåskådningar, plockat ur guldkornen som öppnat dörrar i mig och släppt taget om resten.

Varför? För att jag helt enkelt tröttnade på att lida. Jag vaknade en dag på min egen botten, där allt var mörkt, kleggigt och stökigt, och fick nog. Kavlade upp ärmarna och satte igång.

Med tiden har jag hittat verktyg som har varit mycket hjälpsamma. Till exempel verktyget “att sluta tro att jag är mina tankar och känslor”. Allt blir så mycket mindre dramatiskt med det verktyget. Känslorna och tankarna får komma och gå som de vill, utan att påverka mig på djupet. Jag observerar, accepterar och agerar där jag anser det vara gynnsamt för mig och andra. Ett annat verktyg som jag tycker mycket om är “att inte ta någonting personligt”. När jag blivit upprörd på grund av någon annans, i mitt tycke, otrevliga bemötande, har jag kunnat förstå att dennes reaktion inte egentligen har med mig att göra. Min reaktion, däremot, ger mig viktig information om mig. Visar mig vad jag har kvar att jobba med. Ett annat verktyg, “att mina dömanden om andra säger mer om mig själv än om den andra personen”, har varit underbart användningsbart. För vem borde, eller inte, eller skulle må mycket bättre av, eller komma bättre överens med sin omgivning om bara…? Jo – jag.

Och jag växer.

Missförstå mig ej, jag är långt ifrån fullkomlig. Jag har precis påbörjat den här resan. Men jag ser redan tydliga resultat. Mitt inre är lugnare, jag känner mig helare, är mindre splittrad och har mycket mer tillit till allt som är, än tidigare. Jag agerar sundare, snällare mot både mig själv och andra och jag är långt mycket mer i kontakt med mig själv. Jag ser allt klarare, på något vis.

Visst låter det underbart? Det är det.

Men. Det finns ett stort MEN. Det finns en baksida av denna nyfunna medvetenhet. Baksidan stavas ensamhet. Många människor omkring mig är inte på samma väg som jag. De är helt och hållet identifierade med sina känslor, tar saker personligt, dömer hej vilt, drar förhastade slutsatser och låter sina impulser drabba andra människor (och mig) utan något ansvarstagande överhuvudtaget.

Ibland kan det nästan kännas som att jag vandrar omkring i en värld fylld av onyktra människor. Deras kroppar är där, men jag lyckas inte få någon riktig kontakt. De är inte riktigt där. Många gånger är inte jag det heller. Men oftare och oftare är jag det. Och då är allt så vackert och okej. Till och med smärtan.

Allt löser sig och det är ingen fara på taket, liksom.

Det gör ont i mig att se människor som inte är i kontakt. Och det gör ont när deras omötta rädslor sparkar bakut mot mig när min sannhet blir hotfull. När jag får ta emot anklagelser om det ena och det andra. När folk tror att jag menar något annat än just det jag säger, för att de är så ovana vid sanning.

Vad jag önskar att vi alla kunde mötas på denna vackra plats, i sanningen.

Jag får trösta mig med att fler och fler hittar dit. Jag ser det i era blickar. Det är som om vi känner varandra, fast vi aldrig setts.

Betala mig för att bara vara!

Vi arbetar och vi får betalt. Vi använder pengarna för vår överlevnad (till mat, kläder, boende) och betalar på så vis andras arbete. Inom detta pengasystem lever de flesta av oss i dagens Sverige, på ett eller annat vis. Kanske är du sjukskriven eller pensionär och då är din inkomst beroende av tidigare “prestationer” inom systemet. Det är för många ett ensamt system där varje individ är sin egen lyckas smed. Utsatt. Sårbar. Stressad.

Jag vill hävda att det här systemet inte är det mest gynnsamma eller hälsosamma för mänskligheten. Jag vill hävda att vi behöver ett paradigmskifte, ett skifte där mänsklighetens, snarare än ekonomins, utveckling sätts i fokus. Det ena behöver dock inte utesluta det andra… Jag tror nämligen att det som får människor att må bra även får alla andra aktiviteter som människor är engagerade i att må bra.

Inom pengasystemet finns regler för vad som ses som arbete. Det som värderas högst är arbete som genererar mer pengar. Pengar är medlet och målet, allt kretsar kring pengar. Pengar styr utformningen av allt från vårdreformer till invandringspolitik. Pengar har vunnit positionen att vara måttstocken som det mesta mäts med.

Jag menar att detta är helt befängt och inhumant! Jag menar att det som borde vara måttstocken i ett friskt och välfungerande system är faktorer som välmående, hälsa, omtanke, möjligheter till återhämtning och allas förmåga att bidra på bästa sätt (det vill säga på det sätt som är lämpligast för just dem).

En kärleksfull måttstock.

Varför borde vi genomföra en vårdreform? Jo, för att det inte är rätt att sjuka människor endast ska ha tillgång till stressade läkare utan sjukdomskunskap som avfärdar dem som inbillningssjuka. Varför ska vi tillåta invandring? Jo, för att jorden inte tillhör någon och för att det är kärleksfullt att hjälpa människor i nöd. Det har ingenting med pengar att göra. Egentligen.

Problemet är att pengar inte har något med verkligheten att göra och att det som kallas “arbete” inom pengasystemet inte har något att göra med vad människor egentligen arbetar, eller borde arbeta, med.

Vad menar jag med det?

Jo. Att jag tror att många känner att vi arbetar precis hela tiden. I våra relationer, i våra hem, ute på gatorna, i kontakten med andra människor. Att hela våra liv (förhoppningsvis) är en gåva till mänskligheten. En kärlekshandling. Att vi i allt vi gör försöker bidra. Och att vi då endast får betalt för en liten del av de uppgifter vi gör, för att just det klassas som “arbete”, är absurt.

Det innebär att en människa som räddar liv genom sin närvaro bland människor samtidigt kan klassas som “arbetslös” eller “sjukskriven” i dagens system, och därmed stå utan försörjning.

Det innebär också att allt fler människor hamnar i handikappande utmattning eftersom pengasystemets arbetsplatser inte alltid tillåter oss att ha mänskliga begränsningar och behov. Jag ser detta omkring mig, mer och mer. Jag ser att systemet håller på att krackelera.

Dagens system är inte hållbart.

I min åsikt är all medvetandehöjande aktivitet arbete som borde betalas. Alla försök att lösa upp präglingar som hindrat oss från att agera kärleksfullt, är arbete. Varje försök att samarbeta, att nå en större förståelse, är arbete. Varje gång vi är i kontakt med oss själva, och därmed kan vara sanna, så arbetar vi.

I min åsikt så arbetar vi bara genom att “vara” och borde därför få betalt för det. Om vi nu ska ha länder och stater och samhällen och pengar.

En idé som jag tycker verkar väldigt bra är idén om basinkomst, en idé som bland andra partiet Enhet förespråkar (läs mer på www.enhet.se). Idén innebär att vi alla bör få betalt bara för att vi finns. Så att vi kan göra det vi är här för att göra – bidra med våra gåvor.

Pengasystemet är hårt och kallt och orsakar mycket smärta. Låt oss få det att upphöra och istället värna om ett kärleksfullt omhändertagande om varandra! Låt oss ge varandra cred för allt arbete vi gör. Hela tiden.

Och en dag kanske vi inte ens behöver arbeta, utan får betalt för att helt enkelt leva.

Ta det lugnt… så ordnar det sig

I tider av förvirring kan vi lätt få för oss att allt är upp till oss. “Om jag inte… så…”. Katastroftankar. Vi får för oss att vi befinner oss på ett sjunkande skepp och att allt måste göras nu, genast, på en gång. Till varje pris. Vi får tunnelseende och tappar perspektiv på tillvaron.

I meditation har jag funnit en annan sanning. Ett skifte. Från att uppleva att jag andas (och det är upp till mig), har jag upplevt att att jag “blivit andad”. Istället för att uppleva att jag lever (och ensam måste kontrollera att livet blir rätt), att jag “blir levd”. I varje stund. Det finns en kraft större en mig som sköter det här. Jag kan tillåta mig att slappna av. Så otroligt skönt och välkommet!

När vi är i förvirring kan vi lätt tro att vi är och gör fel… utan att minnas att det finns inget rätt och fel. Att allt bara är. Uttryck i evigheten. Som ringar på vattnet. Som andetag kommer de och går i varandet.

I 12-stegsprogrammet förmedlas denna sanning genom slagordet “Ta det lugnt, så ordnar det sig”. I dagens text i programmets bok Mod att förändra står att läsa:

Hur många gånger i livet har jag inte gjort på samma sätt och tvingat fram en lösning? Jag har försökt passa ihop mig själv med människor och situationer som inte stämde och blivit frustrerad och nedslagen. Men jag har lärt mig att “Ta det lugnt…”. (…) Mitt liv är mer rofyllt när jag inte envisas med att försöka passa in någonstans där jag inte hör hemma.

Att våga släppa taget och lita på att vi är evigt omhändertagna. En utmaning, helt klart. Men så fantastiskt betryggande och magiskt när vi gör det.

Testa att släppa taget om något idag och se vad som händer. 🙂

 

Rensa ut och dö (långfredag remix)

jesus-my-soul-jesus-31696502-1280-1024

Idag är det långfredag, dagen då Jesus antas ha dött på korset. Hemskt? Kanske inte. Jag ser inte döden som något definitivt och fruktansvärt, utan som en början på något nytt. En möjlighet till pånyttfödelse och utveckling.

Ibland kan död vara det bästa som kan hända. Som till exempel när en skog brinner ner och därefter exploderar i en prunkande växtlighet som långväga överträffar den skog som tidigare var. Eller som när vi låter våra gamla jag dö, för att sedan vakna upp till något som är mer sant för oss här och nu.

Döden kan vara en reningsprocess.

Under en längre tid har utrensning och rening varit ett tema i mitt liv. Jag har rensat ut gamla känslor och mönster med hjälp av terapi. Jag har rensat ut mitt hem flera gånger om (försöker att endast ha saker i mitt hem som jag verligen älskar och använder). Jag har rensat i relationer genom att sluta ge konstgjord andning till de vänskaper som redan har dött och genom att våga vara sann i relationer där energin varit låg.

Att rensa ut är att göra plats för det som är. För närvaro och kontakt. Plats för frisk luft och ny energi.

Allt vi behöver har vi inom oss. Ibland kan vi bara ha lite svårt att komma i kontakt med det, eftersom det står så mycket skrot i vägen. Därför är det viktigt att hela tiden vara som rummet med öppna fönster. Låta vinden blåsa fritt. Bara stå öppen och hela tiden släppa taget, släppa taget, släppa taget. Se vad som som kommer och går. Låta det komma och gå. För så fort vi krampaktigt håller i något, så blir det gammalt och oäkta. Det som är äkta finns alltid kvar och behöver inte hållas i. Så upplyftande.

Ju mer utrensade vi är på insidan desto bättre förutsättningar har vi att höra vår inre röst och därmed ha möjligheten att leva våra drömliv. Det är min övertygelse. Så våga rensa ut för all del! Släpp taget och njut av det livsnödvändiga syret.

Ta några djupa andetag i det nya.

Och glad påsk för tusan. 🙂

Pssst…! Vill du ha hjälp med att rensa i röran så kan jag varmt rekommendera min vän Marias tvåveckorsprogram för en total utrensning av ditt hem, se ibeautify.se. Programmet ledde till en bestående förbättring i mitt liv.