Surrender to Your Own Wild Nature
Idag ska jag sitta på ett podium framför cirka 100 personer och dela rakt från hjärtat om vad det kan innebära att hamna i ett kraftigt medberoende till en person med drogproblem. Det känns stort och jag är ödmjuk. Genom Al-Anon fann jag styrkan att välja mig själv och mitt liv, och för det är jag evigt tacksam. Tack.
I gemenskapen finner vi kraften att förändra det vi kan förändra – oss själva.
♥
Jag läste nyss en artikel som riktigt fick det att brinna till i mig. Det här får inte fortgå.
Artikeln handlade om en 19-åring tjej som sökt hjälp för depression. Efter bara en kvarts samtal med läkaren fick hon ett recept på antidepressiv medicin, fast hon sagt att hon helst ville gå i terapi för att bearbeta orsaken till att hon mådde dåligt. Hon fick ingen samtalskontakt. Hon fick heller ingen ordentlig uppföljning, utan tilldelades olika läkare varje gång hon sökte hjälp, som gjorde nya bedömningar och rekommenderade andra mediciner.
Detta är i mina ögon ett tydligt övergrepp av vården. Allvarligt, nonchalant och djupt oansvarigt. En människa som är deprimerad behöver värme, omtanke och stabilitet. Bli sedd och lyssnad på. En människa som mår dåligt behöver få ta tid.
Det här får inte fortgå.
När jag var 23 år var det jag som sökte jag hjälp. Jag mådde väldigt dåligt efter en omvälvande period i mitt liv. Mina förväntningar var att få samtala med en trygg och professionell samtalsterapeut som skulle hjälpa mig att förstå mina känslor och läka. Istället möttes jag av en kall psykiater som tog fram ett formulär, gick igenom frågorna med mig och sedan sakligt konstaterade att jag hade något som kallades GAD (en förkortning av generaliserat ångestsyndrom). Och just det, det innebar tydligen att jag hade brist på ett ämne i hjärnan. Så därför fick jag det där receptet. Antidepressiva. Med kommentaren “Du får nog vänja dig vid tanken på att behöva äta de där resten av ditt liv”.
Vilken dom! När jag gick därifrån var jag i chock. Hur kunde de veta att jag hade brist på ett ämne i hjärnan utan att ha tagit ett enda prov? Precis som Sofie i artikeln så kände jag mig bara som en siffra i statistiken. Stämplad som en “psykisk sjuk” person. En människa som inte var värd att tas på allvar eller bli lyssnad på.
Idag, sex år senare, kan jag bara konstatera att det psykiatern sa inte var sant. Jag åt medicinen i 1,5 år, sedan har jag inte behövt den. Det jag behövde var hjälp att bearbeta det jag varit med om. Jag hade turen att komma i kontakt med en terapeut som trodde på det friska i människor. På saker som vilja, mod, val och ansvar. Han fick mig att förstå att jag inte var sjuk, utan att mitt mående snarare berodde på att jag var frisk. Jag hade en stark känslomässig reaktion på grund av en sjuk livssituation, och det är sunt. Tack för det Jan.
Jag vill dock poängtera att Jan inte fanns inom den statliga vården. Jag sökte upp honom privat och betalade behandlingen helt ur egen ficka. Många, många tusenlappar blev det. Det var värt varenda krona, men alla har inte råd med det. Vad gör en desperat människa som är deprimerad och inte får hjälp? Den smärtsamma sanningen är att alla inte orkar fortsätta leva, för att det gör för ont.
Det är alltså en kostnadsfråga vilka som får leva och vilka som lämnas att dö, i välfärdens Sverige.
Vill vi ha det så?
Jag säger det igen: Det här får inte fortgå.
”Att våga språnget är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga språnget är att förlora sig själv.” ~ Sören Kierkegaard
Alla får vi vägledning inifrån, från den delen av oss som vet. Sen är det upp till oss om vi lyssnar eller inte. Kalla det magkänsla eller intuition. Hur många av oss har inte gått med på något trots att vi känt ett tydligt instinktivt “Nej!”, för att sedan se allt bli pannkaka… Eller tvärtom, inte följt ett tydligt “Ja!” och gått miste om världens chans. Jag har i alla fall lärt mig den hårda vägen att den där vägledningen är värd att lyssna på.
Att följa sitt hjärta och vara sann mot sig själv kräver ett enormt mod. Att följa sitt hjärta är ofta att gå emot strömmen, emot det som andra förväntar sig av oss. Att vidta åtgärd när det börjar skava, som att köpa större skor när de gamla blivit för trånga. Att följa sitt hjärta leder inte sällan till smärtsamma separationer och obekväma situationer som vi behöver ta oss igenom för att vinna något större längre fram.
Det gäller att ha tillit.
Egot, “hjärnan” eller vår personlighet vill ha bekräftelse och vill därför ibland stanna kvar i situationer som inte är hälsosamma för oss. Vi tar hänsyn till andra och har våra föreställningar om hur man ska bete sig för att vara en duktig samhällsmedborgare. Själen och hjärtat vill det som får oss att växa och bidra till världen på det sätt som vi är menade att göra. Det är inte alltid samma sak som att vara “duktig”.
När vi inte lyssnar på vägledningen vi får så börjar vi ofta må dåligt. Som jag ser det är det själen som skickar budskap till oss om att vi inte tagit hand om våra behov. I det långa loppet, om vi verkligen har slagit dövörat till, kan vi bli fysiskt sjuka. Många är de människor som vittnar om att de haft sitt mest avgörande “uppvaknande” i samband med sitt livs största kris. Till slut kunde de inte längre förneka sanningen.
Själen talar till oss, men lyssnar vi? Många gånger tror jag att vi ignorerar vår inre vägledning eftersom vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Tänk om vi följer våra hjärtan och allt blir fel, och så får vi stå där med svansen mellan benen och, värst av allt, höra andra människor säga “Vad var det vi sa?”. Frågan är: vad är alternativet? Att tillslut ligga på sin dödsbädd och känna att man inte levt sitt eget liv, att man gett upp sina drömmar? Då chansar jag hellre.
Hellre än att förlora mig själv.
♥
Oavsett vad människor har för tro eller icke-tro, livsfilosofi eller perspektiv, så tycker jag att den här historien belyser någonting som känns väldigt sant för mig. En tänkvärd berättelse som jag vill dela med er.
A man went to a barber shop to have his hair and his beard cut as always. He started to have a good conversation with the barber who attended him. They talked about so many things and various subjects. Suddenly, they touched the subject of God. The barber said: “Look man, I don’t believe that God exists as you say.”
“Why do you say that?” asked the client.
“Well, it’s so easy, you just have to go out in the street to realize that God does not exist. Oh, tell me, if God existed, would there be so many sick people? Would there be abandoned children? If God existed, there would be no suffering nor pain. I can’t think of loving a God who permits all of these things.”
The client stopped for a moment thinking, but he didn’t want to respond as to cause an argument. The barber finished his job and the client went out of the shop. Just after he left the barber shop he saw a man in the street with a long hair and beard (it seems that it had been a long time since he had his cut and he looked so untidy).
Then the client again entered the barber shop and he said to the barber, “You know what? Barbers do not exist.”
“How can you say they don’t exist?” asked the barber. “Well I am here and I am a barber.”
“No!” the client exclaimed. “They don’t exist because if they did there would be no people with long hair and a beard like that man who walks in the street.”
“Ah, barbers do exist, what happens is that people do not come to me.”
“Exactly!”- affirmed the client. “That’s the point. God does exist, what happens is people don’t go to Him and do not look for Him. That’s why there’s so much pain and suffering in the world.”
♥
Narkoman. Alkoholist. Kriminell. Ord som väcker många bilder och känslor i de flesta av oss. Många fördomar. Många missförstånd.
Varför blir en person drogberoende eller kriminell? Självklart finns det många olika anledningar och svar på den frågan. De som har haft förmånen att delta i ett 12-stegsmöte kan berätta att de flesta missbrukare har några saker gemensamt:
I 12-stegsprogrammet lär sig medlemmarna det som många inte vet: att narkomani och alkoholism är en sjukdom. Sjukdomen yttrar sig på tre olika sätt:
Sjukdomen är genetisk och de som bär på anlagen löper större risk att drabbas. Många missbrukare berättar om hur det var “kärlek vid första ögonkastet” när de första gången provade alkohol eller droger. Direkt gick den fysiska allergin igång och ett omättligt behov av mer, mer, mer väcktes. Det ledde till en mental besatthet där hjärnan “kidnappades” och allt i personens liv kom att kretsa kring planerandet av hur den skulle få tillgång till sin drog. Missbruket blev slutligen en själslig sjukdom, där personen blev känslomässigt avtrubbad och alla betydelsefulla relationer påverkades.
Tillfrisknande från missbruk – att möta det inre barnet
Tillfrisknandet handlar oftast om att göra tvärtemot. Att helt avstå från droger och alkohol. Att våga känna dina känslor istället för att fly. Att gottgöra skadan du orsakat andra. Att förlåta dem som skadat dig. Att med hjälp av insikten att det handlar om en sjukdom släppa skam och skuld. Att inse att du innerst inne är ett oskyldigt barn som inte visste bättre, ett barn som i en svår situation valde de överlevnadsstrategier som fanns tillgängliga.
12-stegsprogrammet erbjuder en unik gemenskap där människor hjälper varandra att tillfriskna från sina missbruk genom att dela med sig av sina berättelser och erfarenheter. Mötena är en plats där du inte blir dömd, utan bara bemött med all kärlek och förståelse som du någonsin drömt om.
Jag har sett 12-stegsprogrammet förändra många människors liv och hoppas att fler som är i missbruk hittar dit.
För anhöriga
Beroendesjukdomen är en familjesjukdom och en relationssjukdom. Du som lever nära missbrukare blir själv påverkad av sjukdomen. Dina känslor, ditt beteende och dina värderingar ändras på ett sätt som du själv tar skada av.
I 12-stegsprogrammen för anhöriga till narkomaner eller alkoholister får du som är anhörig lära dig att du inte har orsakat sjukdomen, inte kan bota den och inte heller kontrollera den. Du får lära dig hur du på bästa sätt kan bemöta missbrukare – med kärlek, empati och tydliga gränser.
Du får lära dig att sluta ta ansvar för sådant som inte är ditt ansvar. Du får lära dig att sätta dig själv i första rummet och börja ta hand om dig själv.
Läs mer:
Anonyma alkoholister (AA)
Drug Addicts Anonymous (DAA)
Anhöriga till alkoholister (Al-Anon)
Anhöriga till narkomaner (Co-Anon)
Att växa och utvecklas in i ett skönare sätt att vara… vägen dit handlar ofta om att rucka på gamla mönster. Att våga pröva nya sätt att agera och se vad som händer. Leka med det. När vi har modet att ifrågasätta det vi tidigare sett som sant kan resultatet bli otroligt berikande.
Många av oss styrs av smärtsamma inre bilder av sakers tillstånd. Det kan handla om brist på tillit till andra människor, att ha gett upp hoppet om att kärlek finns eller att vi kanske inte skulle vara förtjänta av det som är gott för oss. De bilderna kan bero på att vi tagit andra människors handlingar personligt eller på att vi tilllåter egna tidigare upplevelser att fortsätta påverka oss.
Ofta är de här bilderna och uppfattningarna begränsande. Vi hamnar i ett slags tankefängelse som styr vår verklighetsuppfattning, som avskärmar oss från det som är gott. Det blir syrefattigt.
Mekanismen att låsa in sig själv i ett tankefängelse har oftast en god intention. Ofta har mekanismen varit det som under en viss upplevelse har räddat oss: vi byggde murar för att skydda oss. Men när faran är borta så är det vi som är kvar som fångar.
För att ta oss ur fängelset behöver vi våga utmana våra “sanningar”, våga spräcka illusionerna. Göra tvärtemot vad vi lärt oss själva. Kanske genom att prata öppet om det som skrämmer oss eller det vi skäms över. Om det låter läskigt, så kan vi alltid trösta oss med att det som är sant aldrig kan skadas eller försvinna. Det enda vi kan gå miste om är missförstånden. Det vi kan vinna är kärlek, frihet och slutligen – oss själva.
♥
Det här citatet av Marianne Williamson har jag haft med mig i många år nu. Varje gång jag läser det känner jag mig så lycklig, berusad av liv. Orden spelar på mina strängar, för mig är det här sant.
“Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us. We ask ourselves, Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous? Actually, who are you not to be?
You are a child of God. Your playing small does not serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people won’t feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do. We were born to make manifest the glory of God that is within us. It’s not just in some of us; it’s in everyone.
And as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.”
~ Marianne Williamson, från A return to love: Reflections on the principles of A course in miracles
De allra viktigaste mötena har redan bestämts av våra själar innan våra kroppar hittar varandra. ~ Paulo Coelho, Elva minuter
Med ödmjukhet och förundran inför allt som är hamnar jag i insikten att vi egentligen inte vet någonting alls. Vi antar, tror på olika auktoriteter och gör avancerade gissningar. Navigerar oss fram i våra upptagna liv utifrån dem. Men faktum är att vi inför själva varandet står utan förklaringar.
Vetenskapen har förklarat mycket kring vår existens. Hur varenda atom och cell i universum fungerar i perfekt balans, hur vi hålls kvar på jordens yta tack vare gravitationen och hur ett mikroskopiskt litet ägg och en spermie kan bli till en människa. Det ingen har kunnat svara på är vilken kraft eller energi som får allt detta att hända, vad det är som skapar flödet.
Vi vet helt enkelt inte och från den platsen kan vi leka olika lekar, leka oss fram till det som känns sant för oss. För när allt kommer omkring så är det väl just det som livet är, en lek? I leken kan allt vara sant och vi kan välja det som är mest lustfyllt och givande.
Så låt oss leka… Låt oss låtsas på att vi en gång, i en annan dimension, valde de liv vi nu lever. Att vi valde just de här omständigheterna, just de här “motspelarna” i vår “teater”, just de här utmaningarna, den här omöjliga kärleken … Om vi visste att allt var regisserat in i minsta detalj, skulle det förändra vår känsla inför det vi just nu upplever?
När jag leker med det här perspektivet kan jag känna en djup tillit till att allt är precis som det ska vara. Det gör också att jag inte ser mig som ett offer för mina omständigheter. Jag valde ju kanske faktiskt att ha det just så här, för att lära, se, uppleva, vara en del i en viss utveckling här på jorden. En utveckling som alltid är i perfekt balans.
Ur det här perpektivet blir alla situationer och alla personer jag möter utsända lärare, och jag blir en nyfiken och lyhörd elev. Oavsett om det jag möter är lustfyllt och glädjande eller smärtsamt och påfrestande, finns det någon i mig som beskådar allt som dyker upp och säger “Intressant… så här kan det alltså också vara att vara människa”.
För mig är det här perspektivet läkande och lugnande. Jag kan släppa taget, sluta försöka kontrollera något som ändå kommer att ha sin gång och jag kan känna tillit till att jag är omhändertagen, på samma sätt som jag var omhändertagen i min mammas livmoder.
Vad tror du? Hur ser din lek ut?
Och din sanning?
♥
Jag älskar dig och därför släpper jag taget. Jag släpper din hand och ser dig gå dit du vill och behöver gå. Jag älskar och är inte rädd. Det som ska bli kommer att bli, som alltid. Det är utanför min kontroll.
Jag älskar dig och jag låter dig gå. Även när det gör ont så fortsätter jag att älska genom smärtan, för kärleken är större och rymmer mer. Jag vet att det finns förändring, men ingen förlust. Jag vet och litar på att allt som händer är en vinst och en gåva, om inte just nu så i det långa loppet. Till det har jag tillit.
Det finns inga förbjudna känslor här. Allt är okej. Kom, var dig själv, helt och fullt, inga angklagelser kommer du att möta från mig för det. Jag kommer att berätta när det gör ont i mig och varför… fullt medveten om att den som har ansvar för mina känslor är jag. Du är människa och det är inget brott.
Kom in i min famn. Vi kan gråta tillsammans i natten. Det är okej.
Allt är okej.
♥
Bryta ihop, falla samman, gå i bitar, brista.
Låt mig vara tydlig: att bryta ihop handlar inte om svaghet. Bryta ihop gör en när en varit stark för länge. För stark för sitt eget bästa. Starkare än någon människa ska behöva vara.
Det som händer när vi bryter ihop är att själen, vårat inre, lägger krokben för kroppen innan den springer ut för stupet. Själen bromsar in kroppen för att egot har varit för envist. Egot, det vill säga våra tankar och föreställningar om vilka vi är och vad vi måste göra. Själen viskar, eller kanske skriker, till oss att kroppen behöver vår omtanke.
Brytet kan vara ett tecken på att vi inte är i kontakt med oss själva och våra behov. Att vi behöver vara mjuka och lyssna. Vila.
Jag älskar när människor bryter ihop. Det känns så befriande. Varför? För att det händer något väldigt viktigt i det där brytet. För att brytet är en möjlighet för människan att komma i kontakt med sig själv. Att börja om.
I bästa fall är brytet en början på en livslång kärlekshistoria. Resan hem, till dig själv.
♥
Det enda som är säkert är att allt förändras. ~ Herakleitos
Är det sant för dig?
…
Jag går tillbaka inom mig, tillbaka till andra rum och upplevelser. Tillbaka till meningslöshet, apati, smärtsam tomhet och tyngd. Tröghet. Det fanns en tid när det var en enorm bedrift av mig att bara ta mig ur sängen. Att äta, att gå på toaletten. Jag var som en dator som har för många processer igång samtidigt, kraftigt överbelastad.
Under sådana upplevelser vet jag att tankarna var ungefär: “Det kommer aldrig att bli bättre, det kommer alltid att vara så här. Allt är meningslöst.”. Jag minns att jag hade svårt att minnas hur glädje kändes, hur nyfikenhet och lust kändes. För jag ville ingenting. Det var en märklig känsla att inte vilja någonting som helst.
Sen kommer jag tillbaka till min andning, tillbaka till min upplevelse här och nu… till medvetenhet, uppmärksamhet, närvaro. Känner in kroppen. Landar i mig själv. Det pirrar lite här och var i kroppen. Jag känner passion för Livet. Nyfikenhet. Glädje. Tacksamhet. Magi… Jag är i upplevelsen av att allt är ett mirakel. Att jag sitter här och andas och finns, med tillförsikt.
Vilka kontraster den här livserfarenheten rymmer.
Det enda som är säkert är att allt förändras.
♥
Jag känner mig så otroligt, pirrigt, jublande kär i mig själv!
Får en säga så utan att betraktas som helt och hållet självgod och egoistisk? Låt mig berätta hur jag ser på saken.
Efter många år av vilsenhet och självförakt var jag min egen värsta fiende. Jag minns tiden när mitt mardrömsscenario var att bli lämnad ensam i ett rum med mig själv. Jag var den värsta mobbaren jag någonsin mött. Så hård som jag var mot mig själv, skulle jag aldrig ha varit mot någon annan. “Du är värdelös”, “Du misslyckas med precis allt du gör”, “Du skrämmer bort alla människor du älskar”, “Du är en vidrig människa som inte förtjänar lycka” var några av sakerna rösten i huvudet sa till mig. Det var egot som talade. När jag gick i coaching hos Maria Ehrling satte jag ett mål: jag ville bli min egen bästa vän. För hur lätt är det att må bra när en har en mobbare som ständig följeslagare?
Precis som med vilken ny vän som helst så började jag med att lära känna mig själv. Vem var jag egentligen? Vad tyckte jag om att göra? Hur tyckte jag om att bli behandlad? Var gick mina gränser? Vilka behov hade jag? Alla de här frågorna och många fler började jag undersöka. Ju mer jag lärde känna mig själv, desto större förståelse fick jag. Och på förståelsen följde ett accepterande av vem jag var. Och medkänsla. Alla de här positiva känslorna började jag bygga upp inom mig själv. Jag började bunkra dem som ett stort pirrande klot i mitt bröst.
Den negativa rösten byttes sakta men säkert ut mot en positiv, en som peppade. En alldeles egen superbästis som tyckte att det mesta jag gjorde var helt fantastiskt, som berömde mig, som sa “Det var inte så farligt” när saker inte blev som jag hoppats och som tog hand om mig när jag var liten, trött och sårbar. Plötsligt blev livet betydligt ljusare. Jag var inte ensam!
Det har varit en stor omställning att börja dela saker med mig själv istället för att automatiskt plocka upp telefonen och ringa en vän när något hänt, bra som dåligt. Nuförtiden ser jag till att dela alla upplevelser med mig själv först, för att visa för mig själv att jag är viktig. Att mina känslor och reaktioner är de viktigaste för mig. Jag är ju den enda som jag med säkerhet kommer att ha med mig resten av livet. 🙂
Jag känner sådan kärlek till mig själv idag och det är jag så tacksam för!
♥
Den här låten får mig att känna mig fri och fylld av kärlek och livsglädje. För mig handlar den om lyckan i att äntligen kunna älska sig själv fullt ut.
En del av texten:
And So It Goes That I Never Meant To Hurt You
Couldn’t Stay But I Never Meant To Desert You
Whole Lot Of Things That I Just Had To Work Through
Time To Heal And Restore Myself …
Confrontation Of My Fears And Anxiety
Cried A Whole Lot Of Years I Suffered Quietly
I Know It May Have Taken Years, I Can Finally
Tell You That You Were Always On My Mind
I Had To Lose Myself
So I Can Make It Better
I Had To Lose Myself
I Had To Lose Myself
So I Can Make It Better
I Had To Lose Myself
I Had To Lose Myself
So I Can Make It Better
Lose Myself In Love
And That Was Just The Way It Is
Här kan du läsa om sådant som jag inspireras av. Livet, sanning och kärlek. Att växa, att vara, att acceptera allt precis som det är… och uppleva att det förändras.
Allt är gott när du ser det så.
Kärlek!
Salka Transformation 