I snart 30 år har jag med en forskares maniska hängivenhet undersökt världen och människorna. Smärtan, sorgen, längtan, kärleken. Ibland på avstånd. Ibland genom att genomsyras ut i varendaste liten cell och låta mig förtäras till dödens gräns (Dödsriket är såå spännande och vackert!).
Min forskning har varit passionerad. Jag har inte velat missa några nyanser, några pusselbitar. Jag har rest och sökt, i det yttre och inre. Jag har knarkat livsöden. Jag har lyssnat på det som sägs, bortom orden. Och någonstans mitt i allt, så började jag se mönster och hitta svar.
På hemligt uppdrag
Ibland har jag känt att jag är här på hemligt uppdrag, dumpad på jorden av mina syskon från en annan planet, en annan galax. Min hjärna har outtröttligt felsökt mänskligheten genom att felsöka sig själv, medveten om att det som sker där ute i världen bara är en spegling av det som händer i mig.
Vad är det som gör oss människor så benägna till destruktivitet? Till att skada oss själva och andra? Jag har så gärna velat hitta koden och därmed, lösningen.
Kanske är allt detta bara ett uttryck för en total oförmåga att acceptera lidande. Det må så vara.
Jag jobbar på det.
Så här långt har jag i alla fall kommit i min forskning: Jag upplever att alla mänskliga företeelser som genererar smärta och lidande har sin rot i två saker; det mänskliga egot och våra inre sårade barn. Låt mig förklara.
Det mänskliga egot
Fram tills för några år sedan så var jag, som de flesta människor, helt identifierad med mitt ego, det vill säga med mina tankar och känslor. Det fanns liksom ingen distans mellan mig och dem. Det innebar att jag trodde på mina tankar, som ibland var snälla och ibland tyranniska. Det innebar också att jag ofta agerade ut mina känslor, på bekostnad av människorna omkring mig. När jag tänkte att livet var helt jädra värdelöst så trodde jag på det och när jag kände att jag var en värdelös person så trodde jag även på det. Det fanns inget ifrågasättande. Ingen betraktare. Inte då.
Med tiden kom jag i kontakt med den där betraktaren som har sitt säte i vårt självaste medvetande. Istället för att kastas fram och tillbaka mellan stressande tankar och känslor, så kunde jag ta ett steg tillbaka och betrakta kaoset som en film. Som något separat från mig. Som något som bara hände och som, hur konstigt det än må låta, egentligen inte hade med mig att göra. Jag insåg att det helt enkelt bara var på det här viset det mänskliga sinnet fungerade. Vilken märklig lättnad! Det som tidigare varit gravallvarligt blev nu nästan komiskt och jag kunde med empati och kärlek se på den där lilla personen som jag trott att jag varit, den lilla personen som var så hård mot sig själv och tog sig själv på så stort allvar.
Det här skiftet har varit helt revolutionerande för mig. Jag känner mig befriad. Befriad från skuld och skam, befriad från prestationskrav, befriad från ångest, panik, oro, katastroftankar, dömanden. Det kan finnas där, men det är inte jag. Jag är något bortom det, något större, något oändligt, något oförstörbart.
Det sårade inre barnet
Den andra grundorsaken till lidande och destruktivitet är det som inom terapeutiska sammanhang brukar kallas för det “inre barnet”. En helt genialisk metafor som verkligen funkar, ett verktyg för djup känslomässig läkning.
Faktum är att de flesta av oss går igenom livet med inre sårade barn. Det är, som jag ser det, en av grundorsakerna i allt från drogmissbruk, depression, våldtäkter, krig, mobbning, rasism, you name it – allt som orsakar lidande.
Så hur uppstår detta sårade barn? Teorin om det inre barnet utgår ifrån att det är i princip omöjligt för föräldrar att möta alla sina barns behov, hur gärna de än vill. Det lilla nyfödda barnet har ett enormt behov av trygghet, förutsägbarhet, kärlek, bekräftelse och att få sina känslor speglade av en vuxen som inte är rädd för dem. När behoven inte blir mötta, eller när barnet i värsta fall utsätts för försummelse, misshandel och våld, så skapas trauman och känslomässiga sår. Många av dem blir nedfrysta i det undermedvetna, varifrån de påverkar våra liv som vuxna mer än vi någonsin kan ana.
Eftersom vi oftast varken lär oss av våra föräldrar eller skolan hur vi ska ta hand om våra inre barn så börjar de ställa till problem för oss på en mängd olika sätt. Istället för att förstå att våra föräldrar inte har förmågan att möta oss fullt ut, så vänder vi som barn ilska, besvikelse och sorg inåt och tror att det är något fel på oss, med låg självkänsla och kanske till och med självhat till följd. Människor med den inre miljön orsakar inte sällan mer smärta för både sig själva och andra.
Lösningen på lidandet
Jag inser att min ansats är våghalsig, att försöka peka mot en lösning på så stora frågor som krig och våld, men jag tror att jag är något viktigt på spåren. När vi dels blir medvetna om att vi inte är det som pågår i våra “egon” och dels, som vuxna, tar ansvar för våra inre barn, då händer det riktigt häftiga grejer.
Vi kan då uppleva en känsla av frid, acceptans och kärlek som vi aldrig varit med om. Vi kan uppleva förlåtelse, insikt och befrielse. Vi kan se bortom allt det som separerar oss från andra människor och istället se det vi har gemensamt: ett rätt besvärligt ego och ett inre barn som, när vi tröstat det, kan lysa upp hela världen med sitt skratt.
♥
För mer läsning om det “inre barnet” rekommenderar jag varmt John Bradshaws bok Homecoming (på svenska: Frigör ditt inre barn). Se även klipp på YouTube.
05.30 Vaknade till tuppar och andra små djurs läten
Postade följade inlägg nyss som en statusuppdatering på Facebook och tänkte att ni också skulle få läsa det här.
Salka Transformation 