Klockan är snart två på natten och jag sitter vaken. Jag har haft en lugn fredagskväll hemma själv i min oas. Jag gillar mina stunder med mig själv, nuförtiden. Att bara få landa, slappna av, tänka klart tankarna tills de glider iväg. Känna hjärtslagen, pirret i bröstet. Bara vara.
Det är lyx.
Mmmmmm. Jag är eftertänksam och berörd. Tittade nyss på filmen The Way av Emilio Estevez. Den handlar om en far som går den 80 mil långa pilgrimsleden i norra Spanien efter att hans son har dött. Jag tyckte att den var så vacker… och sorglig. Det kom en del tårar, ibland väldigt kraftigt. Filmen påminde mig om min moster, Barbro, som alltid kommer att vara en pilgrim i mina ögon. När jag var yngre var hon min största idol. Hon jobbade med film och tv och mellan jobbprojekten så reste hon runt i världen.
Hösten 2004 var jag 19 år och åkte till Málaga i Spanien för att läsa spanska en termin. Barbro kunde spanska efter sina resor i Latinamerika och jag längtade så tills jag skulle komma hem till Sverige igen och kunna prata med henne. Jag minns att jag ville imponera lite på henne, hon som var så cool. Men innan jag kom hem åkte hon till Thailand. Hon bodde i en bungalow på stranden i Khao Lak den 26 december, då tsunamin kom.
Kan inte fatta att det nu i december har gått 10 år sedan dess.
Vi vet aldrig vilken stund som kommer att bli vår sista. Det bär jag alltid med mig.
Ta chansen att tala om för era nära och kära hur mycket de betyder för er. Ställ alla frågor, allt ni undrat men kanske inte vågat fråga. För en dag så är det enda som finns kvar personens röst på en telefonsvarare.
♥
Salka Transformation 