Jag fick ha dig hos mig en stund i lugn och ro. Jag fick möta dig, omfamna dig och återförenas. Bara andas tillsammans en stund i livet. Men, som vanligt, precis när tilliten börjat byggas upp igen så märker jag att någon annan börjar prata genom din mun. Spetsiga ord som inte är dina. Någon annan börjar titta på mig med hånfull blick genom dina vackra ögon. Förvränga mina ord.
Drogpersonligheten är tillbaka och du är kidnappad. Jag kan inte nå dig längre, även fast jag vet att du finns någonstans där inne. Smärtsam, plötslig separation. Du rycks bort.
Och du är plötsligt brutal i din kritik mot mig. I dina attacker, din bespottning av vem jag är. Du förvränger mina goda intentioner och gör dem till påhopp som du slänger tillbaka på mig. Din ilska tar helt orimliga proportioner och den hugger mig rakt i magen. Det jag hör mellan raderna är: “Vem f-n är du att våga älska mig? Vem f-n är du att våga påminna mig om kärlek?”.
Det är som att du vill att jag ska vara din fiende.
Att släppa taget om en älskad person som är kidnappad av sin drogpersonlighet, är otroligt svårt. Även om alla som gått före säger att det är det man måste. För sin egen skull. För man kan inte rädda eller förändra någon som inte vill bli räddad eller förändrad. Som inte är där. Vi kan bara ta ansvar för oss själva och sätta oss själva i säkerhet.
När man är anhörig är det väldigt lätt att börja tvivla på sin egen verklighetsuppfattning. På sina egna intentioner.
Håll ut. Rå om dig själv.
Jag ber att du inte är borta länge denna gång.
Salka Transformation 